Helsingin Sanomat berättade 2019 om hur man på en vägg i Pirkkahalli i Tammerfors hade satt upp lappar med idrottstränaren Matti Liimatainens kvickheter (1). Bland idrottare han tränat kan nämnas sjukamparen Saga Vanninen och häcklöparen Lotta Harala.

Ett visdomsord löd så här:

Nog är det dystert.

Sådan svart humor får oss att skratta – så länge den inte tillämpas inom vårdsektorn. Där representerar den krass verklighet. Där har det mentala landskapet blivit kolsvart.

Välfärdsområdesdirektörernas uttalande i början av september var därför viktigt (2). De berättade att finländarna inte behöver oroa sig för hälsovårdstjänsterna. De lagstadgade tjänsterna fungerar, och de säkerställs.

Särskilt en mening stack fram:

– Trots den allmänna uppfattningen är många av de tjänster som välfärdsområdena organiserar i bättre skick än före reformen.

Varför tror vi annorlunda? Varför är den allmänna uppfattningen att hälsovården står inför en kollaps? Varför har även läkarna en extremt dyster lägesbild?

En orsak är mediernas logik. Den är skoningslös. Om 5 556 000 finländare lever normalt, vem bryr sig? Men om en mördas får vi skrikande rubriker. En god nyhet är ingen nyhet. En dålig är.

En annan orsak gäller de anställda. Förändring är plågsam. Sparåtgärderna ökar arbetsbördan, och alla beslut förefaller inte förnuftiga.

Att påvisa hur det förhåller sig i verkligheten är då viktigt, rentav en skyldighet. Arbetsförhållandena och vården blir otvivelaktigt sämre. Men hur mycket? Kollaps är ett extremt kraftigt uttryck.

Sedan har vi patienterna.

För dem är det konkreta uttrycket för fungerande hälsovård att de får en läkartid. Reaktionerna är ofta emotionellt grundade. Eftersom inga nedskärningar borde göras just i de egna tjänsterna får vi ofta höra även mindre rationellt grundade motiveringar.

Mitt i allt detta kan man också se annat.

Kötiderna har på riksnivå blivit kortare (3). Våra knappt 30 000 läkare botar dagligen tusentals människor. De skapar glädje och hälsa åt patienterna och deras anhöriga. Håller människor i gott skick. Ingjuter hopp, skänker tröst.

Väldigt många njuter av det arbetet – med all rätt. Det är ett fint yrke.

Om allt detta drunknar i den massiva smutskastningen kan följderna bli allvarliga. Domedagsprofetiorna är rena giftet för hälsovårdens rykte och läkarnas välbefinnande.

En av tränaren Liimatainens visdomsord lyder:

Visst kommer ni alla att bli goda ex-idrottare.

Må inte den kvickheten bli verklighet inom vårdsektorn. Vårdsystemet behöver entusiastiska nyanställda, inte ex-vårdare.

Mitt bland alla sparkrav är det viktigt att säkerställa goda arbetsförhållanden och inrikta nedskärningarna klokt.

Lika viktigt är det att emellanåt se det goda i det som är. Överdrivna hotbilder drabbar oss själva.