Det är ingen hemlighet.

Alla såg ju det. När Alma Media vid årsskiftet lade ner Mediuutiset tog vi över en av deras spalter till Läkartidningen.

”Vaikea tapaus”, ”Ett svårt fall”, hade varit en av tidningens mest populära spalter, och när frilansjournalisten Mari Heikkilä som ansvarade för den kontaktade oss ville vi självklart fortsätta.

Namnet ändrade vi så att den bättre speglar innehållet. Spalten heter nu ”Tätä en unohda”, ”Detta glömmer jag inte”.

Hittills har 25 läkare i Läkartidningen berättat om fall som etsat sig fast i minnet. Vi har kunnat läsa roliga anekdoter, tagit del av viktiga lärdomar och stött på överraskande patientreaktioner.

Gemensamt för många av fallen är enligt Heikkilä att de väcker starka känslor (1). Glädje, sorg och insikter.

I det här numret visar Enni Sanmark att läkararbetet faktiskt består av mer än blott vetenskaplig kunskap. Utan att avslöja mer om fallet citerar jag Sanmark:

”Jag lärde mig att det lönar sig att lita på sin intuition.”

En vag föraning, en känsla, en molande oro i bakhuvudet. De är bärande teman i många av texterna.

Heikkilä startade spalten i Mediuutiset för snart tio år sedan. Det har blivit hundratals artiklar. Det har rentav gjorts en avhandling om dem.

Läkarna har tacknämligt generöst delat med sig av sina erfarenheter, men ibland blir svaret ändå nej. En del betvivlar att deras upplevelser är tillräckligt allmängiltiga, övertygande eller speciella för kollegerna.

Det är de visst. Varenda en.

Särskilt för yngre kolleger.

De första misstagen är ofta tunga. De borde självfallet primärt behandlas på arbetsplatsen, men också en äldre kollegas erfarenheter återgivna i Läkartidningen kan vara till hjälp. Genom att öppet berätta om våra misstag visar vi också att det går att komma över dem.

Därtill är det välgörande att höra att också någon annan brottas med liknande problem som man själv.

Serien visar hur privilegierat läkaryrket är. Man vet aldrig vad som väntar. Intresset hålls uppe.

Och vi talar om stora frågor.

Professor emerita i geriatrik Riitta Antikainen från Uleåborg berättade i mars hur hon på 1980-talet gick till chefsläkaren och meddelade att hon var för oerfaren för att vårda en döende ung person med familj (2).

Chefsläkaren svarade: ”Inte kan du överge din patient.”

Vi hoppas att spalten även i fortsättningen uppmuntrar unga kolleger att ta ansvar, ger nya perspektiv på svåra patientfall och visar vilket detektivarbete en diagnos ibland kräver.

Heikkilä tar emot förslag på adressen mari.heikkila@narratiivi.fi.