Med välfärdsområdena fick vi också en debatt om läkarnas ställning inom hälso- och sjukvården. Läkarnas chefskompetens har ifrågasatts och de har beskyllts för att öronmärka uppgifter åt sin egen yrkeskår.

Ofta är det visserligen oklart om kritiken träffar rätt. Att bara skälla på hur ledningen skötts har dugt som argument.

Förvisso förekommer det dålig ledning inom hälso- och sjukvården – och även läkarna bär ansvar för det.

Problemet måste emellertid förstås korrekt. För att parafrasera president Paasikivi: att förmå se fakta är begynnelsen till en bättre framtid.

Störst är missförståndet gällande kravet att chefen för en läkare i kliniskt arbete ska vara en läkare med makt över organiseringen av vården. Så står det också i lagen.

För klarhetens skull: detta betyder inte ledning av vårdarbetet. Det har läkarna inte gjort på åratal. Det jobbet kräver egna proffs.

Läkarna begriper också att de viktigaste kraven på en välfärdsområdeschef gäller allmän ledning, oavsett grundutbildning.

Men på en punkt finns det ingen prutmån: chefen för en läkare i kliniskt arbete ska vara en läkare. Uppgiften inbegriper förutom det medicinska också organiseringen av vården. Det ena förutsätter det andra.

I välfärdsområdena byggs nu modeller där detta förbises.

Exempelvis Kuopio universitetssjukhus skapar kompetenscentra som är underställda serviceenheter och leds av en överläkare som chef på heltid. Den chefens överordnade kan gott vara en allmänchef. Vissa kompetenscentra är emellertid så små att chefen är tvungen att göra kliniskt arbete.

Vem är den chefens medicinska chef?

I Uleåborg anges högre högskoleexamen som krav i en platsannons för en chef för en serviceenhet. Lönen är så låg att några läkare knappast anmäler intresse – vilket sannolikt också är avsikten. Då uppstår märkliga hierarkiska skikt där serviceenhetens chef har en biträdande överläkare som läkarnas personalchef vid sin sida.

Ledningen av verksamheten blir knappast bättre. För en enda personalgrupp.

Svårfattliga ledningssystem konkretiseras ofta på golvnivå: alla vet att det värsta är att få motstridiga anvisningar från flera håll eller att hamna i limbo och inte ha klart för sig vad som bör göras.

Ett mål för vårdreformen har varit att skapa en obruten vårdkedja från den första vårdkontakten till specialistvården. Enligt hälso- och sjukvårdslagen övervakar den ansvariga läkaren vårdkedjan och verksamheten vid vårdenheterna. Det lyckas bara om en och samma ledning svarar för helheten. Att exempelvis placera delar av psykiatrin under socialvården bryter mot den principen.

Klart är att läkarutbildningen inte ger något företräde som allmänchef eller chef för vårdarbetet.

När det gäller att leda läkarnas arbete gör den det.

Då välfärdsområdena bygger sina ledningssystem gäller det att inse detta bättre än hittills. Läkarna ska ha ansvar för hela vården, inte enbart den medicinska biten. I annat fall hamnar diskussion ännu mer på villospår.