I slutet av september ordnade organisationerna Läkare utan gränser och Läkares sociala ansvar en demonstration på riksdagshusets trappa med mottot ”Läkare kan inte stoppa ett folkmord, men statliga ledare kan”.

Två veckor tidigare hade FN:s oberoende internationella undersökningskommission publicerat en rapport enligt vilken Israel begår folkmord på de palestinska områden som landet ockuperar (1).

Enligt rapporten har israeliska myndigheter och säkerhetsstyrkor gjort sig skyldiga till fyra av de fem handlingar som definieras som folkmord: 1) dödande, 2) tillfogande av allvarlig fysisk eller psykisk skada, 3) avsiktligt skapande av levnadsförhållanden som syftar till att helt eller delvis förinta en befolkning samt 4) åtgärder som syftar till att förhindra födslar. Dessa handlingar definieras i FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord (1).

I början av september anhölls tidskriften BMJ:s tidigare chefredaktör Fiona Godlee i London under en fredlig demonstration mot folkmordet på palestinier i Gaza, vapenexporten till Israel och Storbritanniens beslut att stämpla den propalestinska gruppen Palestine Action som en terroristorganisation (2).

Godlee ser det som läkarkårens plikt att motsätta sig folkmord. Enligt henne bör läkarorganisationer och hälsovårdsmyndigheter stödja sådan aktivitet (3).

Deltagarna i demonstrationen vid riksdagshuset i Helsingfors ombads att inte ta med egna plakat eller flaggor. Som en humanitär organisation får Läkare utan gränser inte bli stämplad som anhängare av en part i en konflikt. Ovillkorlig neutralitet är nödvändig också med tanke på medarbetarnas säkerhet.

Oron för vårdpersonalens säkerhet är högst motiverad. I ett ställningstagande i augusti krävde de nordiska läkarförbunden ett angreppen mot hälso- och sjukvården upphör och att livräddande vård i Gaza tryggas (4).

Attacker mot hälso- och sjukvården tycks ha blivit ett normaliserat inslag i krigföringen – även på andra håll i världen. År 2024 identifierade organisationen Safeguarding Health in Conflict Coalition över 3 600 sådana attacker, och trenden är stigande. Fler än 1 300 av fallen inträffade i Gaza och på den av Israel ockuperade Västbanken. Även exempelvis Ukraina, Libanon, Myanmar och Sudan nämndes (5).

USA och flera andra stater har nu pressat Hamas och Israel till vapenvila. Jag vågar tro att även medborgaraktivism indirekt har bidragit till detta.

Dock är det för tidigt att tala om fred, och även vapenvilan håller på att brista. Kriget har följdverkningar som fortsätter långt efter att det direkta våldet upphört.

Då sjukvården, vattenförsörjningen, livsmedelstillgången och avloppssystemen förstörts saknar Gazas invånare både bostäder och platser där de kan få vård eller rent vatten. De lider dessutom av undernäring. Många har invalidiserats och förhållandena är gynnsamma för spridning av infektionssjukdomar.

Utöver krigets omedelbara effekter väntar en störtvåg av psykisk ohälsa till följd av flyktingskap och åsynen av medmänniskors lidande och död. Att stanna upp och sörja de förlorade har hittills inte varit möjligt. De posttraumatiska stressyndromen och depressionerna fortsätter i åratal (6).