Det inkommande årsskiftet kommer av många att ihågkommas som en milstolpe jämförbar med året 1972.

Då ålade folkhälsolagen kommunerna att grunda hälsovårdscentraler. Som ersättning började staten betala statsandel till kommunerna.

Ett läkarbesök kostade enligt den nya lagen tre mark, och medierna började slå på trumman för det låga priset. Det uppstod köer till hälsovårdscentralerna. Läget försvårades dessutom av arbetsgivarna som krävde fler läkarintyg än tidigare av sina anställda.

Nya lokaler byggdes särskilt i perifera områden i norra och östra Finland.

Nu stängs de – såvida de inte redan står tomma på grund av plana tak och mögel. Efter sexton år av velande riskerar nu vårdreformens stora ögonblick att bli en flopp: välfärdsområdenas budgetar för nästa år visar ett sammanlagt underskott på inemot en miljard euro.

Enligt en bedömning som social- och hälsovårdsministeriet tillsänt Läkarförbundet krävs därtill samtidigt 0,8–1,1 miljarder euro för att sköta vårdskulden efter coronaepidemin (1).

Löftet om bättre service förbyts i nedskärningar.

För att det ska gå ihop krävs gemensamma beslut om vad den offentligt finansierade hälsovården ska svara för, vad inte. Borde man gallra bland lindriga sjukdomar? Ska självförvållade sjukdomar – exempelvis en rökares lungcancer – behandlas annorlunda än andra?

En närmar sig problemet utgående från kvalitetsvägd livslängd. En annan fokuserar på enhetskostnaderna. En tredje sysslar med regionalpolitik och en fjärde driver någon annan agenda.

Besluten fattas av 21 välfärdsområden plus landskapet Åland, Helsingfors stad och HUS. Vart och ett på sitt eget vis.

För fullmäktigeförsamlingarna är ekvationen svår. Det allmänna ska enligt grundlagen tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Om inga trovärdiga prioriteringar fås till stånd blir läkarna tvungna att prioritera från fall till vall, patient för patient. Åtminstone helhetsperspektivet lyser då med sin frånvaro.

Vårdreformen skapar å andra sidan nya möjligheter. Med integrerad primär- och specialistvård blir vårdkedjan koherent. Rätt vård vid rätt tid oavsett vem som tillhandahåller den är ett förträffligt mål.

Ett steg i rätt riktning var den rapport som social- och hälsovårdsministeriet offentliggjorde i augusti som underlag för den nationella styrningen av prioriteringarna inom hälso- och sjukvården (2). Rapporten rör sig på en högre nivå. Den slår fast att prioritering behövs, att prioriteringen ska vara öppen och att också nationella principer behövs. Samt att prioriteringen ska utgå från en debatt om värden och principer.

Debatten om behovet av debatt har pågått för länge.

Välfärdsområdena ställs nu inför prioriteringsbesluten utan styrning. Tjänster läggs ner, anställda sägs upp och verksamhetsenheter slår igen sina dörrar efter egna principer som avviker från grannens. Då är det inte bara patienterna och personalen som blir lidande, utan också jämlikheten.

Läkarförbundets delegation krävde på sitt möte i december att staten reserverar minst en halv miljard euro mer för vårdreformens inledningsfas (1).

Så mycket krävs för en hygglig prioritering som får ta den tid den kräver. Och för att ge vårdreformen en anständig start.