Den medicinska vetenskapen har traditionellt setts som en sektor där enbart kunskap och yrkesskicklighet avgör.

Verkligheten är mer komplicerad. Kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund, ålder och religion kan alla inverka på läkarens karriär och välbefinnande.

I det här numret av Läkartidningen inleder vi en artikelserie som kartlägger nuläget inom jämställdheten. Samtidigt berättar vi vad som gjorts och vad som blivit ogjort.

Finland har fler kvinnliga än manliga läkare, men på ledande poster är kvinnorna relativt sett färre. Obalansen beror inte enbart på karriärvägarna. Oavsett sina val möter en kvinnlig läkare hinder, t.ex. fördomar och svårigheter att kombinera arbete och familjeliv.

I den första delen av vår serie på sidorna 1962–1967 beskriver tre kvinnliga ortopeder diskrimineringens olika uttrycksformer närmare. De berättar om ojämlikhet i fördelning av arbetsskift, intagning till utbildningar och semestertider. Skillnaden gentemot männen kan framträda rentav som brist på handledning i operationssalen.

Som medvetna handlingsmönster vore det oförlåtligt.

Merparten av diskrimineringen sker emellertid omedvetet. Därför är det viktigt att lyfta fram de undermedvetna motiven. Det kan ske bara på ett sätt: genom öppen och konstruktiv diskussion som alla kan delta i utan att frukta konsekvenser.

Därtill behövs transparens i rekryteringen, klara stödarrangemang för karriärutvecklingen och mentorprogram som stöder kvinnligt ledarskap.

Läkare som hör till sexuella minoriteter kan fortfarande känna oro för hur deras identitet accepteras på arbetsplatsen. Trots ökad öppenhet och trots att tölpiga vitsar förhoppningsvis är på utdöende förekommer det avoghet under ytan.

Också invandrarläkare drabbas. Många berättar att deras kompetens ifrågasätts mer än infödda finländares. Det är något som direkt påverkar läkarens integrering och trivsel i arbetet.

Vi har också läkare som hör till religiösa minoriteter. Att till exempel bära duk eller följa andra religiösa seder kan väcka frågor bland kollegerna.

Ingenting av allt detta får vara ett hinder för yrkesmässig likvärdighet.

Läkarnas jämlikhet är inte enbart en etisk fråga. Den inverkar på hur arbetskraften hålls kvar och hur vården fungerar. Varje kollega förtjänar en möjlighet att lyckas och utvecklas på sina egna premisser.

Läkarna bör vara vägvisare inom jämställdheten. Det förutsätter konkreta åtgärder: nolltolerans mot diskriminering samt värden som är klart synliga i det dagliga arbetet.

Alla och envar borde rannsaka sitt samvete. Inte diskriminerar väl jag omedvetet en arbetskamrat?

Säkert inte?