Vi står inför en ny tid och tre prövostenar.

Dörrarna öppnas till en förunderlig värld av individualiserad läkekonst baserad på genomdata. En magnifik prestation. Förväntningarna är stora. Även farhågor förekommer. Då individuell data bryts från en stor datamassa riskerar den enskilda individen att drunkna i datamassan, förvandlas till data och förlora sin individualitet.

Ny data – gammalt problem.

Samma oro hyste man redan på 1920-talet. Så här sade professorn i internmedicin Gösta Becker i sin installationsföreläsning: Om patienten undersöks som en försöksperson blir vården av människan sekundär.

Även vi står vi inför en ny tid. Efter en lång politisk dragkamp har vårdreformen rotts i land. Pengarna går till staten som delar ut dem åt 21 välfärdsområden och Helsingfors stad. Därmed uppstår en mycket brokigt system. Prevalens och åldersstruktur, förmögenhet och sysselsättning, attraktion och repellering – alla varierar mellan olika regioner.

Därför frågar man sig: Hur se till att varje människa får lika god vård, i Utsjoki lika väl som i Ulrikasborg? Hur går det för primärvården då den är fjärrstyrd? Än då patienter som vårdas på distans? Vem vårdar samsjukliga åldringar, och var? Hur går det för undervisningen och forskningen om inte universitetssjukhusens ställning stärks? Utan kvalificerad forskning och undervisning blir allt ett jagande efter vind.

Kvar i kommunerna förblir i detta nyskifte den egna befolkningen, unga och gamla, sjuka och friska, förvärvsarbetande och arbetssökande. Skolväsen och kultur, butiker, gator och soptippar. Miljö och klimat. För fattiga kommuner kan upplägget vara en räddning. För rika en vånda.

Också inom ekonomin behövs nytänk. Med åldrande befolkning växer vårdbehovet. Vårdskulden till följd av pandemin ska betalas. Möjligheterna att utveckla nya undersöknings- och behandlingsmetoder är nästan gränslösa. Vår sjukdomsuppfattning blir bredare, människorna ställer högre krav – mitt i de sociala mediernas korseld av sann och falsk information.

Eftersom ett obegränsat utnyttjande av gemensamma resurser i längden skulle försämra situationen för alla är vi tvungna att göra val. Just nu. I Finland började vi debattera prioriteringarna under det tidiga 1990-talets depression – och den debatten fortsätter än idag. Inom hälso- och sjukvården handlar prioritering om att på ekonomins villkor välja det primära och utesluta annat. Och, ändå: vad har den hjälpsökande rätt att kräva? Och vem beslutar om det? Åtminstone inte den behandlande läkaren.

Vid patientbädden dryftas orsakerna till symtomen, behovet av vård och den valda behandlingens effektfullhet. Pengar är inte målet, utan medlet.

”Patientens bästa ska alltid ges högsta prioritet. Om det kan uppnås på många sätt, bör det minst skadliga väljas.” Så lyder Hippokrates tidlösa visdomsord. Finland behöver ett permanent prioriteringsorgan enligt samma modell som hos våra nordiska grannar och många andra länder. Må en sådan reform bli en viktig del av nästa regeringsprogram.

Bästa yrkessystrar och -bröder.

Från min position på sidan om spelplanen vill jag ur mitt hjärtas djup tacka er alla och hela vårdmaskineriet för det storartade arbete ni gjort under pandemin. Hoppet står till vetenskapen, tron på det goda och kamratskapet. Håll samman, för då är ni starka. I en ny värld.

Må det nya året bringa ljus, glädje i arbetet och fröjd i att lyckas.