Lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården trädde i kraft den 1 maj 2019.

Lagen har mött stark kritik. Särskilt forskarna har varit missnöjda. Registerforskning skulle bli lättare, men så blev det inte.

Den värsta reformen som drabbat den normala kliniska forskningen, skrev Terhi Tapiainen från Uleåborg i Läkartidningen ett dryg år efter att lagen hade trätt i kraft (1).

Lagen har brister, men med tiden har den kommit att bli nästan en urban legend som man kan skylla precis allt på. Då har man antingen glömt eller aldrig ens letat fram fakta.

Därför är det viktigt att göra detta klart: sekundärlagen gäller inte det syfte för vilket uppgifterna ursprungligen samlats in.

Den gäller sekundär kombinering av hälsodata exempelvis inom forskning, undervisning och knowledge management, kunskapsledning.

För en kliniker är det viktigt att veta att lagen inte hindrar användning av hälsouppgifter i patientvården. Den utgör inte heller ett hinder för grundande eller användning av nationella kvalitetsregister eller register över organtransplantationer eller sällsynta sjukdomar.

Lagen hindrar inte heller medverkan i internationella register. Det är med andra ord möjligt att sända uppgifter till nordiska register om finländare som köar för organtransplantation. På så vis mångdubblas deras chans att få ett transplanterat organ.

Sekundärlagen är dock förknippad med riktiga problem som måste tas på allvar.

Lagen tvingar forskare som ska kombinera data från två eller flera register att skaffa all registerdata koncentrerat från tillståndsmyndigheten Findata. Insamlad data ska dessutom behandlas på distans i Findatas driftmiljö.

Målet var att göra tillståndsbehandlingen snabbare och kombineringen av data smidigare samt överlag att göra det lättare att använda social- och hälsovårdsdata inom forskning och utveckling.

Det har emellertid tagit lång tid att få tillstånd från Findata, och tillstånden är dyra. I och med att data av säkerhetsskäl får användas endast i Findatas egen driftmiljö har internationellt samarbete försvårats. Att tro att internationellt forskningsmaterial skulle överföras till en finsk miljö för distansanvändning är naivt.

Också dröjsmålen i Findatas verksamhet har vållat problem inom det internationella samarbetet. De lagstadgade tidsgränserna håller inte alla gånger. Om man inte vet när och vad man får är det svårt att gå med i samarbetsprojekt.

Finland måste kunna delta i internationella forskningsprojekt utan extra begränsningar. I annat fall hamnar vi utanför den internationella forskningen. De som då blir lidande är patienterna, särskilt de med sällsynta sjukdomar.

Ett kapitel för sig är priserna.

Ifjol samlande Findata in totalt 1,22 miljoner euro för tillstånd med tillhörande material (2). För små forskningsprojekt är prisnivån hög, och förståeligt nog har Findata kritiserats.

De faktiska bovarna i dramat är emellertid de personuppgiftsansvariga, registerförarna.

Findatas andel av utgifterna var 13 procent. Mest avgifter för registeranvändning uppbar Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Följande var FPA och Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. Mest efterfrågades material från THL, som uppbar cirka 120 000 euro för sina tjänster.

Sekundärlagen må ha brister, men kritiken ska kalibreras rätt. Felaktig lagtolkning får inte bilda ett allvarligt hot mot patientvården.