Inför döden och inför en lidande patient blir vem som helst rörd, oavsett yrke. För en läkare kan känslorna välla fram även av ren och skär trötthet mitt i jouren och all brådska.

Men får en läkare gråta?

För några år sedan trängde brittiska BMJ djupare in i ämnet. Det visade sig att väldigt många läkare möter situationer som gör dem djupt rörda (1).

De flesta väljer att dölja det. Den professionella trovärdigheten upplevs hotad. En superläkare gråter inte.

Somliga berättade att de söker sig till toaletten eller städskrubben för att inte bli sedda.

Andra åter ansåg att man öppet ska våga visa sina känslor även inför patienten.

Kulturen och värderingarna i arbetslivet i Finland har luckrats upp, men under ytan pyr alltjämt uråldrig hårdhet. Om du inte står pall kanske du inte har valt rätt yrke, kan mången i sitt stilla sinne tänka om sin kollega.

År 1997 publicerade Läkartidningen en artikel om självmord bland läkare (2). Under perioden 1986–1993 var dödligheten i självmord högre bland läkare än inom andra yrken. Störst var risken bland psykiatrer, gynekologer och kirurger. Att dö för egen hand var nästan fyra gånger vanligare bland kvinnliga läkare än bland andra kvinnor i högre tjänster.

I USA visar färska uppgifter att självmordsrisken bland läkare är dubbelt större än bland befolkningen i gemen (3).

Varför?

Till läkaryrket kvalificerar sig obsessiva personer med hög kravnivå och benägenhet för depression. Stressnivån i yrket är hög. En psykiaters patienter begår självmord. Felbehandling kan vara dödlig. Läkaren ska trösta föräldrar som förlorat sitt barn.

Som om det inte var tungt nog annars också.

Till råga på allt har läkaren både den kunskap och de medel som ett självmord kräver – lättillgängliga.

Att ge upp lönar sig inte. Bäst att tro vad kolleger med djupare kunskaper om psyket säger: känslor måste ges uttryck. Gråt är ett viktigt sådant. Lika viktigt är det att tala med sina kolleger om hur det känns.

Det är med andra ord tillåtet att gråta – så länge patientens bästa sätts i första rummet.

Empati hjälper patienten att se läkaren som en viktig och human person. En tår i ögonvrån är en hjälpande hand.

Ohämmad gråt är något annat. Det är inte patienten som ska hjälpa eller trösta läkaren.

Inom skrået är det viktigt att kunna lita på att en kollega förstår tårarna. Att kunna identifiera och ibland hålla sina känslor i schack är viktigt, men strunta i dem får man inte. Sårbarhet är en tråd rakt in i läkaryrkets kärna, inte ett svaghetstecken.

Om städskrubben oavbrutet kallar kan det vara klokt att söka hjälp.

Enligt BMJ upplever läkarstuderandena det som särskilt beklämmande om känslorna väller fram inför patienterna (1). En holländsk studie ger samma resultat: studerandena är rädda för att visa sina känslor och försöker kväva dem (4).

Äldre kolleger är förhoppningsvis klokare. Det är viktigt att den nya kulturen traderas till de unga. Att föregå med gott exempel fungerar bäst.