I Finland arbetar uppskattningsvis 7 000 privatläkare på hel- eller deltid, ofta som yrkesutövare på en stor läkarstation.

Väggarna är i någon annans ägo, men upplägget består: en yrkesutövare är en självständig företagare.

De stora läkarhusen har börjat testa den gränsen och försvagar hela tiden yrkesutövarnas ställning. Villkor dikteras, arvoden skärs ned och, som vi berättar i en artikel i detta nummer, läkarna ställs inför ständigt nya take it or leave it-val.

Börslistade företag och företag som vill bli det är intresserade endast av pengar. Läkarstationens andel av det belopp patienten betalat kan enligt vår artikel vara nästan hälften, utan laboratoriekostnader.

Marknadsekonomin tar självfallet vad den kan.

Yrkesutövarna måste emellertid vara medvetna om sitt värde.

De är en kunnig grupp, den mest erfarna inom läkarkåren. Utan dem skulle de tre stora hälsovårdsföretagen – Mehiläinen, Pihlajalinna och Terveystalo – inte klara sig. Själva grunden för affärsverksamheten skulle försvinna.

Trots en David mot Goljat-konstellation lönar det sig att vara alert i förhandlingarna. Likgiltighet och en ”det är väl helt OK”-attityd kan kosta dyrt – såväl för den enskilde läkaren som för hela skrået.

Under de stora hälsovårdskedjornas ok kan yrkesutövare råka i matbudets position: lönearbetare som själv får stå för bikostnaderna.

Det viktigaste är behålla kontrollen över företagsverksamheten. Att själv sitta vid ratten.

Också på läkarstationerna är patienterna yrkesutövarens egendom. Liksom även patientregistret. Uppgifterna i det tillhör endast den vårdande läkaren.

Så vad göra om konstellationen är take it or leave it?

Förutom de stora husen finns det fortfarande mindre läkarstationer som kan erbjuda smidigare arrangemang. Om stationen är läkarägd kan också värderingarna vara bättre kalibrerade än i ett börsbolag.

Små läkarstationer har också tidigare grundats av läkarkolleger. Varför inte nu? Med en lång karriär som privatläkare i backspegeln finns där tillräckligt med patienter som startkapital.

Särskilt oroväckande är försöken att knapra på läkarens autonomi. Då är det patienten som blir lidande.

Läkaren ska ha rätt att välja bästa vård och vårdplats åt sin patient. Ett halvt tvång att rekommendera fortsatt vård inom kedjan eller specifika läkemedel är opassande. Autonomi är inget diffust begrepp som svävar i luften, den bygger på lag. Juridiskt är läkaren alltid själv ansvarig inför sin patient.

En stor del av yrkesutövarna är förvisso fortfarande nöjda med sitt arbete och uppskattar friheten som företagare.

Läkarstationerna utvecklar också sin verksamhet i sund riktning ur läkarens synvinkel. Nya avtal kan exempelvis minska på byråkratin.

Likafullt ska väggar fortsättningsvis betraktas som väggar.