Pertti Saloheimo

En yrkeskår med särskilda färdigheter, särskild auktorisering för skötsel av yrkesrelaterade uppgifter samt en egen professionell och etisk yrkeskod är en profession. Läkarkåren är en typisk profession, och till en profession hör kollegialitet medlemmar emellan (1).

Kollegialitet innebär att respektera och hjälpa yrkesbröder och -systrar, men också att ingripa om en kollega gör sig skyldig till felaktigt förfarande (2).

De tidigaste anvisningarna om kollegialitet finns i Hippokrates ed. Vår läkared i Finland formulerar det så här: ”Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter då de ber om det.” (3)

”Kollegialitet gäller alla läkare och är en av grundpelarna i läkarprofessionens autonomi” , konstateras det i boken Lääkärin etiikka (4).

Principerna för kollegialitet har inte utvecklats slumpmässigt. Med sina etiska anvisningar, regler för uppförande och anvisningar för hur patienter ska bemötas ville läkarna markera skillnaden mellan sin yrkeskår och andra som erbjuder vård, såsom präster under antiken och kvacksalvare ända in på 1800-talet. Först i slutet av 1800-talet började läkarna ha sådana kunskaper och färdigheter som faktiskt hjälpte patienten (1).

Även i vår tid skyddar kollegialiteten läkarkårens interna välmåga och stöder professionens ställning i samhället.

Kollegialiteten håller lika länge som de ideal den är byggd på delas av alla (5).

Efterhand som läkarkåren växer och tiderna förändras uppstår ofrånkomligen större spridning. En viktig utmaning är att skydda en kollegial miljö i en föränderlig värld utan att för den skull motsätta sig nya tankar (5).

Ett aktuellt exempel på ett fenomen som utmanar kollegialiteten är hyrläkarna och de oskäliga ersättningar de erbjuds av hyrläkarbolagen.

Ett hyrläkarsystem möjliggör läkartjänster i glesbygden åtminstone på deltid eller inom specialiteter med läkarbrist, men i värsta fall också till hutlöst pris. Det handlar om ett problem på systemnivå snarare än enskilda läkares val.

Å andra sidan tangerar frågan enligt Läkarförbundets ordförande Niina Koivuviita också läkarnas autonomi och dess motvikt, professionens ansvar för samhälleliga frågor, i vilka även den offentliga hälsovården medräknas (6).

Hur ser då framtidens kollegialitet ut och vem berörs av den?

Tre företrädare för hälsovetenskaper föreslog i Läkartidningen att man bör skapa ett gemensamt kollegialitetsdirektiv för alla yrkesgrupper inom social- och hälsovården, eftersom multiprofessionellt samarbete också kräver kollegialitet mellan olika yrkesgrupper (7).

Också Världsläkarförbundets etiska principer inkluderar andra professioner: ”Läkaren ska förhålla sig till andra läkare, hälsovårdare och övrig personal med respekt och på ett sätt som främjar samarbete utan fördomar, trakasserier eller diskriminerande behandling” (8).

Då någon säger till mig ”jag är en kollega”, vet jag att det är en läkare. Men låt oss icke glömma att även alla andra som arbetar inom hälso- och sjukvården sitter i samma båt, med patientens bästa i sinnet.

Läkarförbundets kollegialitetsdirektiv: https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/kuinka-toimin-laakarina/kollegiaalisuusohje/