Pertti Saloheimo

Forskningsprofessor Heikki Hiilamo vid THL kritiserade i sin kolumn den 31 augusti forskarna för att i coronafrågan uttala sig om sådant som faller utanför deras kompetensområde (1). I synnerhet gruppen Eroon koronasta (Fri från corona) fick veta hut. Trots att professorer och docenter från många områden medverkar i gruppen skrev Hiilamo att det viktigaste expertisområdet, smittsamma sjukdomars epidemiologi, negligerats.

På Twitter dök ett ettrigt svar omedelbart upp. Hiilamo beskylldes för samma sak, att gå utanför sin egen expertis. Han är expert inom socialpolitik.

Fallet är ett typexempel på det fenomen som redaktör Anne Seppänen skriver om i detta nummer (2). Många experter, också inom medicinska specialiteter, anför sina egna, ofta sinsemellan olika synpunkter på coronapandemin. Det officiella expertorganet THL:s verksamhet kritiseras nitiskt. Debatten i offentligheten och sociala medier får trista bitoner.

Vad har det gått åt läkarna? Väljer var och en sin egen sanning på basis av det som syns just i det egna arbetet? Ges enskilda forskningsresultat större tyngd om de harmonierar med egna etablerade uppfattningar? Är en uppfattning som utgår från en viss specialitet automatiskt för smal? Är det auktoritet och prestige som bestämmer?

Fram till den 25 september var antalet coronarelaterade dödsfall per en miljon invånare i Finland 761. I Sverige, som i början av pandemin fick skamfilat rykte, är siffran 465, i Norge 511. Dock är den kumulativa dödligheten under hela pandemitiden i Sverige i runda tal dubbelt högre (1 928/miljon) än i Finland (1 071/miljon) och Norge (752/miljon) (3). Varje dödsfall är ett för mycket, men har vi klarat oss bra eller dåligt?

Familje- och omsorgsminister Krista Kiuru målade i början av året fram en dyster bild: varannan i corona insjuknad skulle få långvariga symptom. Antagandet byggde på konsensusuttalandet av social- och hälsovårdsministeriets expertgrupp. Ordförande för gruppen var professor emeritus i neurologi Risto O. Roine (4). Utlåtandet har inga litteraturhänvisningar, men synbarligen är dess konklusioner väsentligen baserade på material om coronapatienter som vårdats på sjukhus.

En holländsk befolkningsbaserad kohortstudie som publicerades i augusti ger en exaktare bild. Uppgifterna samlades in med successiva enkäter 1.3.2020–2.8.2021; i materialet ingick 4 231 personer som hade insjuknat i corona och en kontrollgrupp med 8 462 personer. Bland dem som hade insjuknat uppträdde hos 13 procent minst ett relativt starkt symptom med koppling till postcovid 90–150 dagar efter insjuknandet (5).

Med andra ord hos var åttonde, vilket även det är mycket. Men den avsevärt svårare postcovid (eng. long covid), dvs. långvariga symptom efter covid, torde till all lycka vara mycket sällsyntare.

Diskussion – i saklig och kollegial anda – är alltid nyttig och ska inte kvävas. Viktigt att minnas är dock att THL är den myndighet som med sina utlåtanden styr samhällets och medborgarnas coronaåtgärder. Därför har THL ett större ansvar för sina utlåtanden än mången annan. Å andra sidan ska även en myndighet tåla grundad kritik.

Pandemin kräver god vetenskaplig läskunnighet av alla och envar. Då man läser och berättar om enskilda forskningsresultat är det viktigt att iaktta största möjliga noggrannhet. Materialet och tiden då det samlats in bör kontrolleras, eftersom nya data ständigt kommer in och även viruset muteras i snabb takt.

För att vi alla bättre ska förstå coronapandemin och dess följdverkningar behövs därtill också god konversationskonst.