Det finns cirka 22 000 läkare i arbetsför ålder i Finland. Av dem arbetar i runda tal 10 000 på sjukhus och 4 000 vid hälsocentraler.

Då de vid årsskiftet övergår till en ny arbetsgivare handlar det om en stor förändring, den viktigaste på årtionden. Samtidigt förändras också ledningssystemet.

Det syntes i Helsingin Sanomats platsannonser för någon vecka sedan. Välfärdsområdesdirektör är för närvarande landets mest eftertraktade arbetstagare. Sex lediga platser annonserades. På rekryteringssajten Kuntarekry var annonserna åtta, på Oikotie nio.

Kraven är tuffa. Sökanden ska vara både reformator och visionär. Djärvhet och förmåga att entusiasmera efterlyses, liksom prov på förmåga att leda en stor organisation. Stresståligheten ska hålla ishockeytränarens nivå.

Utan att ta ställning till om den lön på 17 400 euro som nämnts i offentligheten är korrekt eller inte är kraven välmotiverade. Den nya tjänstinnehavaren kommer att utsättas för exceptionellt press. Offentlighet, politiker och pengar ovanifrån, starka professioner underifrån. Allmänheten förväntar sig bättre service, ingenting ska bli sämre.

Bland de starka professionerna finns även läkarna.

Visst är förväntningarna och kraven många, men skråets uttalanden har i offentligheten – sannolikt avsiktligt – tolkats fel.

Läkarna har inte i något skede krävt att välfärdsområdena ska ledas av läkare. Tvärtom. Direktörsposterna ska besättas med kunniga personer med bästa möjliga chefserfarenhet från hälso- och sjukvården, oavsett övrig bakgrund. Direktörsvalet hör till de viktigaste som fullmäktige gör: direktörens person och uppförande avgör hur reformens mål och värderingar kommuniceras till både allmänheten och personalen.

Ett av de viktigaste värdena i Finland är laglydighet.

På den punkten har välfärdsområdenas fullmäktige hamnat på farliga vatten. Förvaltningsstadgorna formuleras nu så att den ansvariga läkarens ställning inte överensstämmer med hälso- och sjukvårdslagen. Lagen stipulerar att en vårdenhet ska ha en ansvarig läkare som ska leda och övervaka hälso- och sjukvården vid verksamhetsenheten.

Enligt en juridisk bedömning som Läkarförbundet beställt saknar den ansvariga läkaren i många utkast till förvaltningsstadga den makt som uppdraget förutsätter. Förutom ansvar måste läkaren ha makt: möjligheter att leda och övervaka hur tjänsterna samordnas och hur resurserna allokeras.

Detta är möjligt endast om den ansvariga läkaren leder hälsovården som underlydande till välfärdsområdets direktör. Den ansvariga läkarens – ofta är titeln chefsöverläkare – uppgift är inte att vara en medicinsk expert, en konsult eller en representant för sin profession i förvaltningen. Uppgiften är att bruka makt och bära ansvar.

Det har varit förvillande att på Twitter och i andra sociala medier läsa inlägg där man förundrar sig över att läkarna skulle ha krävt att välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning ska ledas av läkare på medicinska grunder.

Det har ingen krävt. Inte behövs där några läkare.

Men för att hålla hälsovården i gång behövs de. Redan av den enkla anledningen att lagen kräver det. Välfärdsområdets direktör får och bör vara en allmändirektör. Hälso- och sjukvården ska ledas av en läkare.

Rätt chef på rätt plats. Svårare än så är det inte.