Stramare vårdgaranti är en av de mest välkomna reformerna inom primärvården under de senaste åren. Med den åtgärdas hälso- och sjukvårdens största problem – att få vård – både förmånligt och raskt. Då sjukdomar kan börja behandlas i tid minskar behovet av patientförflyttningar, likvärdigheten ökar och kostnaderna sjunker.

I lagförslaget som nu ska behandlas av riksdagen ingår två tidsgränser. Den första är i september 2023. Senast då ska patienten få vård inom två veckor. I november 2024 inom en vecka (1). Stoppuret startas vid bedömningen av vårdbehovet som, även den, ska ske fortare än förr.

I dagens läge uppnås gränsen på en vecka i 60 procent och två veckors gränsen i 75 procent av fallen (2).

Vi talar med andra ord om en stor förändring. I synnerhet då garantin nu ska gälla förutom fysiska även psykiska besvär.

För läkaren inställer sig en uppenbar fråga: med vilken arbetskraft ska reformen genomföras? Utan tilläggsresurser måste vårdgarantin förpliktelser pressas ur den nuvarande personalen. SHM bedömer att tilläggsbehovet av arbetskraft fram till 2026 är 672 läkarårsverken och 476 sjukskötarårsverken (2). Med andra ord över 1 100 arbetsplatser.

Enligt Läkarförbundets undersökning av läkarantalet 2021 råder det fortfarande läkarbrist vid hälsocentralerna (3). Antalet oskötta uppgifter var närmare 300, behovet av tilläggsvakanser 203.

Som professorn i allmänmedicin Juha Auvinen konstaterade på norra Finlands läkardagar kan vårdgarantin inte skärpas med tricksande, t.ex. distansmottagningar eller konsultationer med sjukskötare (4).

Statens svar är lakoniskt. Om välfärdsområdet inte själv lyckas erbjuda tjänsterna köper man dem utifrån.

Visserligen finns det arbetskraft på den privata sidan, men för att locka den till den offentliga sidan måste förhållandena på hälsocentralerna fås i skick. SHM har också startat ett program som ska bedöma tillgången på arbetskraft. Resultat inväntas under den pågående valperioden (5).

Av de årliga kostnaderna som enligt SHM:s uppskattning är ca 120 miljoner euro kan en del också finansieras med interna arrangemang i och med att behovet av specialistvård och särskilt behovet av jour då minskar.

Man kan dock på goda grunder dock fråga sig hur detta nu vore möjligt då inte ens vårdgarantins nuvarande gräns på tre månader uppnås. Vad finns det för garantier för att välfärdsområdena kommer att ta tidsgränsen på större allvar än kommunerna gjort? Kontrollen inskränker sig närmast till att välfärdsområdet månatligen ska publicera uppgifter om hur fort primärvårdens patienter fått vård.

Insatserna är höga. Vårdreformen har lovat att primärvården ska bli bättre. Om vårdgarantin blir en halvmesyr är det ett tomt löfte och de eftersträvade besparingarna förloras.

För välfärdsområdena innebär den strängare vårdgarantin att de för första gången ska upp till bevis. Nu lönar det sig att handla raskt. Allmänläkar- och sjukskötartjänsterna bör utökas genast i början. Samtidigt måste vårdkontinuiteten förbättras.

Blotta lagen förkortar inga köer. Och den trollar inte heller fram fler läkare till den offentliga hälsovården.