Pekka Nykänen

Låt oss leka med tanken att läkarutbildningen ordnas så här:

Exakt så många anmäler sig som de kommersiella utbildarna vill producera. Inga garantier finns för att en endaste en blir färdig. Terminsavgifterna är tiotusentals euro. Medicinarna ska redan före studierna ha någon annan examen plus två års arbetserfarenhet.

Allt detta är sant i utbildningen av psykoterapeuter. Trots att terapi befunnits verkningsfull och ingår i den offentliga hälso- och sjukvården.

Terapeututbildningen i Finland varken leds eller övervakas av någon. Inte bara mängderna utan också kvaliteten och jämlikheten beror på slumpen: studierna kostar tiotusentals euro, vilket innebär att varken begåvning eller skicklighet avgör vilka som söker sig till utbildningen.

Studieskulderna ska betalas, varför många efter avlagd examen söker sig till den privata sektorn och håller hög taxa.

Efterfrågan råder det nämligen ingen brist på.

Över hälften av invaliditetspensionerna och en tredjedel av sjukpenningarna har koppling till mental hälsa. Inom de för samhället särskilt dyra invalidpensionerna för personer under 30 har de mentala skälens andel fördubblats under 2000-talet (1). OECD uppskattar att de mentala problemen årligen kostar Finland 11 miljarder euro (2).

Tillgång till terapi är således något som inte bara mildrar lidandet, det ligger också i samhällets intresse.

Artikeln på sidorna 1388–94 dryftar vad som borde göras.

Ett medborgarinitiativ ifjol slog entydigt fast att det finns för få terapeuter och föreslog gratis utbildning (3) som lösning. Riksdagens kulturutskott godkände initiativet och hänvisade i sitt svävande utlåtande till de utredningar som social- och hälsovårdsministeriet skulle initiera. Som framgår i vår artikel är utredningarna under arbete och torde nå de politiska beslutsorganen i höst.

Problematiken är mer komplicerad än vad initiativet antydde. Gratis utbildning är inte en genväg till lycka. Utbildningsprogrammen har fler sökande än det finns platser.

Psykoterapin lider av systemisk ineffektivitet. Finansieringen är otillräcklig och allokeras ineffektivt. Ansvarsfördelningen på basnivå är oklar, vilket styr patienter till specialistvård. Som kulturutskottet konstaterade borde resurserna satsas på tidigt stöd, förebyggande arbete och kortare terapi.

Likväl är utbildningen en del av lösningen och en nödvändighet för att mentalvården ska fås i skick. Styrningen måste vara starkare samtidigt som man måste se till att utbildningen lockar de bästa förmågorna.

Idag köper universiteten utbildningen utifrån, och den betraktas som fortbildning. Innehållet regleras av social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet bör ha fullmakt att reglera också antalet studerande och de olika terapiformerna. Universiteten bör erbjuda terapeututbildning som en del av specialiseringen. Som framgår av vår artikel har man gjort så i Mellersta Finland, och erfarenheterna är uppmuntrande. Fler studerande valde psykiatri som specialitet.

En snabb metod är att göra utbildningen avdragsgill i beskattningen. Det är något som politikerna tar ställning till redan i höst.

I Sverige är utbildningen i psykoterapi indelad i två nivåer. Första nivån kan ingå i grundexamen (4) och kvalificerar snarast för kortterapi. En sådan modell kunde fungera även hos oss.