Växande skillnader mellan välfärdsområdena väcker oro
Det är snart fyra år sedan välfärdsområdena bildades. Målet var att trygga en mer jämlik tillgång till tjänster och att minska skillnaderna i hälsa och välbefinnande mellan människor. Därtill skulle tjänsterna bli tillgängligare.
Att skillnaderna mellan regionerna har ökat snabbare än väntat är klart. Utvecklingen är bekymrande i och med att människors möjligheter att få de tjänster de behöver är allt mer beroende av var de bor. Samtidigt försvåras möjligheterna att minska de regionala skillnaderna av oklarheten i den nationella styrningen.
När ansvaret är fördelat på flera aktörer blir helheten svåröverskådlig för medborgarna. För väljarna är det oklart vem som leder vården, hur finansieringsmodellen ser ut och vem som i sista hand är ansvarig. Diskussionen om social- och hälsovården har för mycket fokuserat på systemet och för lite på patienterna och deras unika erfarenheter av vårdkedjan.
Invecklade begrepp och en negativt laddad vårddebatt stärker inte förtroendet för vare sig systemet eller läkarna, vårdpersonalen och socialarbetare. Också höjda klientavgifter väcker oro för hur pengarna ska räcka till för den egna vården. Växande avstånd har gjort det svårare för äldre att få service.
Medborgarnas förtroende för systemet har försvagats, men läget är ingalunda tröstlöst. Hoppingivande är nämligen att finländarna i regel är mycket nöjda med tjänsterna, bara de är tillgängliga (1).
Vid ett stort vårdseminarium i början av november talade Timo Aronkytö, direktör för Vanda och Kervo välfärdsområde, om ”smygtillitsfulla”. Begreppet väckte munterhet bland åhörarna – visst låter det ju positivt. Smygtillitsfulla är de som i det fördolda litar på att de får hjälp den dag de behöver det.
Men även en smygrelation rymmer tyvärr osäkerhet. En oro för hur relationen kan komma att utvecklas i framtiden.
De hårda nedskärningarna ställer tuffa krav på välfärdsområdenas chefer. Sparåtgärder är nödvändiga, men deras effekter måste också vara mätbara.
Framgångar inom vården kan inte mätas småskaligt. Den nytta patienten upplevt ska gälla hela vårdkedjan, eftersom nya investeringar kan ta lång tid att betala sig. Hur ska verksamheten kunna planeras förutsägbart när den nuvarande finansieringsmodellen knakar i fogarna?
Dagens finansieringsmodell uppmuntrar inte till långsiktiga satsningar. Det är beklagligt, eftersom målet är att erbjuda hela befolkningen fungerande tjänster. Välfärdsområdena kan besluta hur de organiserar verksamheten, men sin demografi kan de inte påverka. Invånarnas åldersstruktur, utbildning och levnadsvanor – alla är faktorer som hänger samman.
Finland har ett internationellt sett exceptionellt hälso- och sjukvårdssystem. Stora belopp rör sig inom vården, men hur penningflödena gagnar patienterna varierar alltför mycket. I en tid som denna accentueras vikten av öppenhet och visionärt tänkande.
Kanske sökandet efter lösningar överskuggas av debatten om nedskärningar och besparingar. Blicken borde riktas mot möjligheter, innovationer och framgångar, mot hoppet. Lösningar för en bättre social- och hälsovård är ett måste.
- 1
- Institutet för hälsa och välfärd. Vuxenbefolkningens välfärd och hälsa – Hälsosamma Finland 2024. https://www.julkari.fi/items/a0e05442-932c-49d0-b42b-670f55c0ef75




