Världen har nu i ett knappt år levt med SARS-CoV2-viruset och den sjukdom det orsakar, COVID-19. Över 50 miljoner människor har smittats (1). I Finland har dryg 17 000 människor insjuknat, de tillfrisknades antal beräknas till cirka 12 700 (2). Åtminstone hos tio procent av de insjuknade tar tillfrisknandet över tre veckor, men hos en del fortsätter symtomen i månader (3,4). Man talar om postakut, kronisk eller "lång" COVID.

Symtomen är varierande och delvis besynnerliga: utdragen hosta, frossa och svettning, värmeskov, trötthet, andnöd, bröstsmärta, huvudvärk, neurokognitiva symtom, muskelvärk och nedsatt muskelstyrka, magsymtom, eksem, sämre diabetesbalans, blodproppar samt depression och andra psykiatriska symtom har rapporterats (3,4). Hos vissa har symtomen gått över efter den akuta fasen men sedan återkommit några dagar eller veckor senare (4).

Många patienter har berättat att deras symtom har ringaktats eller stämplats som ångest eller något annat psykiskt symtom (3,4). Många har blivit utan sjukdagpenning (5). I många länder har man grundat kamratstödsgrupper för personer som har symtom långt efter coronainfektionen. Den i våras bildade finska gruppen har över 3 600 medlemmar (6).

Egendomliga och varierande symtom i flera organsystem kan framstå som funktionella symtom, särskilt om ett tidigare coronatest varit negativt eller patienten inte i början av sina symtom kunde bli testad. Men inte heller funktionella symtom är nödvändigtvis en grund för att rekommendera en psykiatrisk bedömning såvida patienten inte själv begär om det. Den behandlande läkaren ska kunna möta också ångesten hos en patient med utdragen sjukdom. Den kan kräva behandling lika väl som andra symtom.

Symtom som fortgår länge efter en coronainfektion ska identifieras och erkännas. COVID-19 och dess följdsymtom bör kunna diagnostiseras även kliniskt, utan positivt virustest (3,8). I och med att det är fråga om en tidigare okänd sjukdom borde det inte komma som en överraskning att den kan ha oväntade symtom med oförutsägbart förlopp. Också de tidigare coronavirussjukdomarna SARS och MERS hade neuropsykiatriska följdsymtom (3), men efter att COVID-19 utvecklades till en pandemi förekommer de nu i en helt annan epidemiologisk skala (7).

Då man uteslutit allvarliga komplikationer som kräver specifik behandling, såsom tromboemboliska komplikationer och hjärtkomplikationer, är den bästa lösningen att lyssna på patienten och ge palliativ vård inklusive multiprofessionell rehabilitering för ett problem i sänder samtidigt som man under vaksamt iakttagande av symtomens utveckling stöder patientens stegvisa återgång till sitt normala liv (3,8). Vi har ännu inte tillräcklig kunskap om coronavirusets utdragna följdsymtom, men med dessa metoder tillfrisknar sannolikt en stor del av patienterna, låt vara långsamt (3). Behandlingsmetoderna för symtom som känns "funktionella" är i stort desamma.

Om vi inte har tillräcklig förståelse av utdragna symtom efter coronasjukdomen och om patienterna inte får korrekt bemötande, stöd och vård föreligger det en risk för att "lång COVID" blir ett nytt omtvistat syndrom där civil aktivism och den medicinska expertisen står mot varandra. En sådan utveckling bör undvikas, eftersom god vård av patienterna är allas gemensamma mål.