Första mötet avgör. Blev jag noterad, lyssnade man på mig?

Bedömningen av vårdbehovet har blivit den nya kungamakaren inom hälso- och sjukvården. Allmänhetens åsikt känner vi till. Bedömningen anses ha gått till överdrift – den upplevs rentav som tryckande, stressande eller förnedrande (1).

Sjukskötarna är oskyldiga till situationen. De gör ett utmärkt jobb under hård press.

Problemet stavas helheten. Den har ställts på ända.

Syftet med bedömningen av vårdbehovet var ursprungligen att avgöra hur snabbt en patient ska få komma till mottagningen.

Nu fattas vårdbeslut innan patienten ens har diagnostiserats.

I augusti beskrev FPA:s generaldirektör Lasse Lehtonen bedömningen av vårdbehovet som en ”ganska exotisk konstruktion” i Läkartidningen (2).

Lehtonen påminde om att social- och hälsovårdskostnaderna på kort tid har ökat med sju miljarder euro samtidigt som väntetiderna ändå inte har förkortats. Han såg varken någon kvalitativ eller ekonomisk grund för den modell som används i Finland.

Doktoranderna Tiina Simola och Minna Halinen var av annan åsikt.

De anklagade Lehtonen för lösa spekulationer och menade att det finns evidens (3). Läkarbesöken minskar och kostnadseffektiviteten förbättras särskilt i områden där tillgången till primärvård är svag.

Enligt dem beror kostnadsökningen på strukturella faktorer, åldrande befolkning och brist på arbetskraft.

Hur som helst tycks allt inte stå rätt till i det nuvarande sättet att bedöma vårdbehovet. Om modellen vore god medicinsk praxis, varför används den då ingen annanstans, frågade Lehtonen.

En relevant fråga.

Men finns det alternativ?

Kan vår hälso- och sjukvård fungera på något annat sätt?

Husläkarmodellen skulle åtminstone vara ett viktigt komplement. Patienten skulle då få direkt kontakt med läkaren och sjukskötaren då diagnoserna och vårdplanen är gjorda. Bedömningen av vårdbehovet kan förvisso kombineras även med ett husläkarsystem; de utesluter inte varandra. Läkaren kunde välja den praxis som hen föredrar. En klar majoritet av hälsocentralsläkarna har redan meddelat att de är villiga att bli husläkare.

Dags att gå från ord till handling.

Man borde till exempel testa vilka konsekvenserna blir om man avstår från bedömningen av vårdbehovet i två enheter, den ena med husläkarmodell och den andra utan.

Regeringen måste satsa rejäla belopp på sådana försök. I annat fall är medborgarnas förtroende för hälso- och sjukvården hotat.