Läkarkårens tålamod är i en klass för sig. Inom vilken annan yrkesgrupp finns det lika högt utbildade specialister som är skyldiga att ständigt vidareutbilda sig, följa utvecklingen inom sin vetenskap, iaktta yrkesetiken enligt läkaredens och lagens krav – och dessutom ideligen vara tvungen att rätta sig efter omfattande, ofta uselt beredda lagändringar?

De flesta politiker har klenare kännedom än läkarna och vårdpersonalen om den verklighet där patienter undersöks och behandlas.

I somras bjöd inrikesministeriet på en skräll. En lag som beretts av ministeriet och godkänts av riksdagen ger polisen möjlighet att erhålla uppgifter om social- och hälsovårdsklienters identitet och närvaro. Lagen träder i kraft i oktober.

Bland läkarna har lagen väckt brett motstånd. Det är oklart hur lagen i praktiken ska verkställas och vilka sanktionerna för brott mot lagen blir.

I september meddelade social- och hälsovårdsministeriet om nästa lagproposition som skapar en dataskyddsbomb. Lagen ska ålägga läkaren att lämna ut ”nödvändiga uppgifter” om en patient till polisen för att göra det möjligt att bedöma ett hot mot liv och hälsa och förhindra ett hotande dåd. Vems uppgifter det är fråga om definieras inte – det kan handla om andra än gärningsmannen eller offret.

Om dessa två lagar hade getts samtidigt skulle det ha väckt offentligt rabalder.

Lagförslaget är problematiskt vad beträffar dels hur informationen delas och behandlas, dels vilka dess effekter blir.

För en läkare är det svårt att bedöma vilka uppgifter i patientens hälsodata som är nödvändiga och relevanta för polisen. Och hur kan polisen tolka och utnyttja hälsouppgifter i sin utredning? De hälsouppgifter som läkaren bokför och de uppgifter som polisen samlar in i en brottsutredning har fundamentalt olika syften, och det finns inte automatiskt något kausalt eller sakligt samband mellan dem. Vilka nödvändiga uppgifter måste polisen ytterligare få just av läkaren om man redan misstänker att någon är hotad?

Ministeriet har inte gett vare sig anvisningar eller exempel.

Frågan inställer sig om var lagens gräns går. Det förblir oklart när en läkare gör sig skyldig till tjänstefel. Kan patienten lita ens på en bekant läkare om denna är skyldig att berätta patientens hemligheter för polisen? Det föreligger en risk för att den nya lagen kan komma att motverka sitt egentliga syfte och även strida mot andemeningen i grundlagen.

Diskussioner med läkare från söder till norr har gett perspektiv. Somliga ser förslaget som ett grovt ingrepp i den konfidentiella relationen mellan läkare och patient och ett steg mot en polisstat. Andra väljer att lita på det goda: på tjänstemännens moral och samarbetsvilja.

Tyvärr finns det internationella exempel på att polisen inte alltid är värd förtroende när dess befogenheter utökas.

För den nationella säkerheten är myndighetssamarbete viktigt, men förtroenderelationen mellan läkare och patient är en hörnsten i den övergripande säkerheten.