I det här numret berättar vi om hur modellen för kontinuitet i vården sprids i norra Finland. I Norra Österbotten införs modellen vid samtliga vårdcentraler, i Lappland vid samtliga hälsostationer.

Det är resultaten som talar för att sprida modellen.

Vid Tuira välfärdscenter i Uleåborg som fungerat som pilot har remisserna till specialistvård minskat, vårdrelationerna fördjupats och trycket på jouren lättat.

Av de icke-akuta läkarbesöken i Tuira sker 75 procent hos en bekant läkare.

I Lappland har också köerna blivit kortare. Kontinuitet tycks således inte försämra tillgängligheten.

För bra för att vara sant?

Kanske. Ännu är det för tidigt att säga hur vårdresultaten och t.ex. jourköerna utvecklas.

Det lönar sig inte heller att okritiskt kopiera erfarenheter från en landsända till en annan. Regionerna ska själva försöka hitta den bästa lösningen för att skapa kontinuitet.

Lyckligtvis finns det gott om alternativ: modeller för vårdkontinuitet, teammodeller, arbetspar läkare-sjukskötare och så vidare. Samtliga tillämpas och testas runtom i landet.

Den gemensamma faktorn är husläkaren.

Husläkaren representerar en relation som gör det lättare att hålla patienten vid god hälsa och behandla sjukdomar. Modellen signalerar medmänsklig vård och omsorg. Den bästa formen av växelverkan mellan patient, läkare och sjukskötare.

Hur den organiseras är sekundärt. Huvudsaken är att det finns förnuftiga alternativ för läkararbetet.

Likafullt upplever många läkare husläkarrollen som ett hot.

Det handlar om ekon från svunna tider. På 1990-talet hade 70 procent av hälsovårdscentralerna ett system för befolkningsansvar. I Helsingfors, Tammerfors, Åbo och Lahtis arbetade även privatläkare 1985–93 som husläkare med finansiering från FPA.

Den ekonomiska depressionen gjorde befolkningsansvaren orimliga. Jobbet blev en saltgruva. Patienten besökte sin husläkare i såväl akuta som icke-akuta ärenden, läkarnas arbetstider blev orimliga.

Särskilt i yngre läkares ögon kan befolkningsansvar även som idé framstå som tung och begränsande.

Därför är det glädjande att läsa om hur personalen i Norra Finland blivit nöjdare under försöken. Arbetet har känts meningsfullt och anställningarnas längd – och därmed kontinuiteten – har förbättrats.

Den onda cirkeln har förbytts i en god.

I Tuira har ungefär två tredjedelar av arbetsparen läkare-sjukskötare en egen befolkningsgrupp. De sköter patienter i behov av icke-akut vård.

I de enklaste fallen, såsom influensa, sköts vården av växlande läkare. De vikarierar också under semestersäsongen.

Det viktigaste i dagens läge är att inte upprepa felen från 1980- och 1990-talen. Husläkarens arbetsbörda och befolkningsansvar ska hållas på skälig nivå så att den goda cirkeln kan fortsätta.

Läkarförbundets linje fungerar som rättesnöre: högst 1 200 invånare per läkare.