Vi lever i en märklig tid. Vi längtar efter orubbliga värdeledare, men i stället är det allsköns gaphalsar som världen runt tar plats i offentligheten och når maktpositioner.

Medierna kan förefalla gynna konflikter och sensationella berättelser. Orsaken är delvis inbyggd i själva nyhetsarbetet. En nyhet är, som namnet antyder, något nytt, aktuellt och överraskande.

Positiva nyheter är svåra att lyfta fram på ett sätt som väcker intresse. Den rådande kulturen premierar underhållning och kortsiktighet. Publiken har lättare för att ignorera svårbegripliga ämnen – om vilka det också skrivs mindre, eftersom mediehusens analysdata visar att det inte lönar sig. Den onda cirkeln är färdig.

Detta är en utmaning för forskare. Också på en redaktion som värnar om vetenskap och evidensbaserad information måste värdegrunden vara stabil. Det finns ingen anledning att ge sig ut på populismens väg, åtminstone inte utan karta och kompass. Ambitionen att ge bakgrund, reda ut och betjäna med fakta är en viktig princip.

Vi måste lita på att forskningsbaserad kunskap intresserar. Den kan också lyftas fram genom människor som är engagerade i sina ämnen, på ett mänskligt och nära sätt. Att förlita sig på verifierad kunskap är varken stelt eller gammalmodigt.

Ett annat tidstecken är att de traditionella institutionerna förvittrar. I läkarens arbete kan det ta sig uttryck som en jämlikare patientrelation. Läkaren är inte längre en auktoritet som man inte kan diskutera med. En positiv följd är att förtroendet då kan fördjupas.

Samtidigt kan ifrågasättandet av läkarens beslut, informationssökning med hjälp av artificiell intelligens och i värsta fall stigmatisering av läkare i sociala medier bli vanligare. Läkaren har svårt att försvara sig dels på grund av tystnadsplikten, dels för att den medicinska vetenskapen inte alltid är entydig.

Politiserad vetenskap kan skada den långsiktiga forskningen och rentav minska yngre generationers vilja att välja en forskarkarriär. Vem önskar väl negativ offentlighet?

Lyckligtvis finns det också goda nyheter i vår tid. Leve institutionerna och de modiga värdeledarna!

Arkiatern är ett exempel på just ett sådant värdebaserat ledarskap som vårt samhälle behöver. Det är av stor vikt att läkarkåren vill lyfta fram en kollega som påminner oss om människans betydelse. Om vikten av mänskliga möten och växelverkan mellan läkare och patient. Om närvaro.

Arkiatern har möjlighet att stärka och förmedla läkarkårens gemensamma värderingar i samhället. Som den nyutnämnda arkiatern Päivi Hietanen konstaterar i Läkartidningens intervju är kärnan i läkarens arbete att reflektera över vad det innebär att vara människa för en annan människa. Att hjälpa och försvara dem vilkas röst inte blir hörd.

Arkiaterinstitutionen är tvåtusen år gammal och etablerades i Finland för 200 år sedan. Institutionen har en tidlös aura. Den skapar stabilitet och värdighet.

I en tid då högfärd och egoism förklädd till mod tränger undan de traditionella dygderna är det en lycka att få möta människor som behärskar konsten att vara människa. Behovet av tillit och förebilder har inte försvunnit, även om institutionerna försvagas.