Yles program MOT granskade förra veckan brott begångna av läkare. Kan en läkare som i privatlivet dömts för ett grovt brott fortsätta i sitt arbete, frågade man.

Frågan är relevant.

Människorna måste kunna lita på sin läkare. I vidare bemärkelse än blotta yrkesskickligheten, eftersom de frågor som behandlas är känsliga och patienten är i en sårbar position.

Därtill har läkaren också en samhällelig skyldighet att agera etiskt.

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira kan för närvarande inte dra in yrkesrättigheter på grund av ett brott som begåtts på fritiden. Orsaken måste vara kopplad till arbetet eller säkerheten. Det kan handla om missbruksproblem, bristande yrkesskicklighet eller t.ex. osaklig receptförskrivning.

Såtillvida tycks tillsynen fungera. Sedan 2010 har Valvira tillfälligt eller permanent dragit in över 200 läkares legitimation.

Nu ska lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården revideras.

Valvira föreslår att inställningen till brott som begås på fritiden ändras. Man vill inkludera också allvarliga brott mot liv, hälsa och personlig integritet i prövningen.

Förslaget förefaller befogat.

Om en läkare dömts för ett allvarligt brott är det svårt för patienten att lita på hens omdöme och etiska hållning. Av samma skäl bör personer som förlorat sin legitimation i andra länder hindras från att arbeta i Finland.

Det är dock svårt att kategoriskt fastslå vilka slags civila brott som ska leda till förlorat förtroende.

Ska måttstocken vara straffets längd? Brottets art? Uppfattningarna bland allmänheten?

Eller mediestormens styrka?

Viktiga frågor. Att dra in legitimationen är ett kraftfullt ingrepp. Läkaren mister sitt levebröd.

Legitimationen kan visserligen återställas, men vid det laget är ryktet ofta förlorat. Pinan och skadan kan bli orimliga om läkaren har skött sitt arbete klanderfritt – och sannolikt skulle fortsätta att göra det.

Därför vore det klokt att ha rehabiliterande eller övervakade rutter för en återgång till arbetet. Om inte till patientmottagningen, så till andra arbetsuppgifter så att samhällets investering i läkarens utbildning inte går till spillo.

Patienterna har sista ordet. Tilliten till läkarens professionalism måste hålla på alla plan, även det associativa. En läkare som agerat oetiskt eller brottsligt försvagar förtroendet för yrkeskåren och hela vårdsystemet och skapar en olustig stämning på mottagningen.

En läkares brott är därför inte en privat angelägenhet. Men inte borde det heller alltid vara en yrkesmässig dödsstöt.