Statistiken är obarmhärtig. Förra decenniet var övervikt och fetma ungefär lika vanliga i Finland som i Europa generellt. Idag är vi Europas tredje fetaste folk (1).

Särskilt oroande är utvecklingen bland barn och unga. Det har också Move!-mätningarna i skolorna visat (2). Fetma som ökar risken för sjukdom har blivit vanligare samtidigt som skillnaderna i välbefinnande vuxit. Att så sker redan i barndomen är sorgligt.

Över en miljon finländare har ett BMI-värde på minst 30, och omkring hundratusen använder läkemedel mot fetma. Utvecklingen har gått så fort att miljöfaktorer inte kan uteslutas.

Finland har amerikaniserats i rask takt. För en generation sedan var det vanligare att ta sig fram med cykel eller till fots. Nu görs en klar majoritet av resorna med personbil (3). En allt större del av de dagliga sysslorna utförs utan fysisk aktivitet, vardagsmotion.

Samtidigt har smarta apparater, streamingtjänster, sociala medier, energidrycker, butikernas delikatesshyllor och distansarbete i stor skala blivit en del av vardagen. Biografen har ersatts av hemmasoffan, gårdslekarna av datorspelen. Butiken, jobbet, gymmet, fritidsaktiviteterna – till dem tar man bilen.

Levnadsvanor och inställningen till vardagsmotion är något vi lär oss i hemmet. I åratal har småbarnsföräldrar fått höra: skjutsa, betala och sporra. Skjutsandet har tagits bokstavligt. Vissa skolor instruerar att de yngsta eleverna inte bör cykla till skolan.

Tänk om det fanns en skola eller en idrottsförening som uppmuntrade föräldrar att följa sina barn till skolan och fritidsaktiviteterna med egen muskelkraft. Då skulle närmiljön kring skolorna också bli säkrare för alla att röra sig i.

Varken kost- och motionsrekommendationerna eller rekommendationerna inom God medicinsk praxis har lyckats vända utvecklingen.

I Norge är läget ett annat, trots att vintrarna är kalla och avstånden långa även där. Familjer motionerar och rör sig tillsammans, vardagsmotion är populärt. Vid idrottsevenemang för barn under 12 år hålls de exakta resultaten hemliga. Fetma är mindre vanligt i våra grannländer.

Vi måste våga tala om kroppsvikt neutralt och okonstlat. Just läkarkåren har möjlighet att göra det. Fetma är förknippad med skuldkänslor och kulturellt värderande uppfattningar. Det handlar inte om utseende. Det handlar om hälsa och kostnader, om livskvalitet.

För läkarna är situationen samtidigt utmanande. Hur hjälpa en person att lösa ett problem som samhällskulturen så nitiskt bidrar till? Läkemedel mot fetma kunde vara en fungerande lösning för somliga, men kostnaderna är höga. Synen på fetma som en sjukdom blir allt vanligare, och läkemedelsföretagen skulle gärna se att läkemedlen blir tillgängliga för alla behövande.

Läkemedlen är effektiva, men de rår inte på fetmans grundorsaker. Att bara ge läkemedel i handen samtidigt som patientens gamla levnadsvanor fortsätter är ohållbart. Det behövs kunskap, vårdkontinuitet och en bredare kulturell förändring. Det finns inga snabba vinster.