Forskaren Tapio Haaga skrev för ett par veckor sedan i Helsingin Sanomat om frågor som gärna kunde tas upp i debatten om välfärdsområdena (1).

Haaga arbetar på sin doktorsavhandling om hälsocentralsavgifter. Enligt honom visar internationell forskning att avgifter resulterar i att vårdtjänsterna anlitas i mindre utsträckning. Data från Norden, Kontinentaleuropa och USA stöder påståendet.

Föga överraskande. En avgift får var och en att noggrannare överväga ett läkarbesök.

Det mest intressanta: enligt Haaga saknas stark internationell evidens för att färre besök skulle ha negativa hälsoeffekter. De kan förekomma, men sambandet kan inte verifieras.

Upptäckten landar rakt ner i debatten och vårdsystemet.

Lokalpressen har på senaste tid satsat stort på att försvara små vårdcentraler. Hemkommunens vårdcentral måste bevaras, eftersom förbättrad närservice också förbättrar hälsan, och hälsocentralsläkaren är en central närtjänst.

I annat fall hotas folkhälsan av en katastrof, heter det.

Låt oss fundera närmare. Vilken är effekten av att en närtjänst försvinner?

Samma som då klientavgift införs. Tröskeln till ett läkar- eller vårdarbesök blir högre. För dess hälsoeffekt saknas stark dock internationell evidens.

Närservice har otvivelaktigt många fördelar. Den gynnar kontinuerlig vård, den underlättar människornas liv och den stöder husläkarmodellen som har erkända fördelar (2).

De resurser samhället kan avdela för hälsovård är emellertid begränsade. De kan skapa större hälsonytta om de används någon annanstans snarare än i vårdcentraler i varje kommun.

Jag hävdar inte att så är fallet. Men påståendet att en nedlagd närtjänst är en åsnespark på folkhälsan är obevisat.

Dessutom har läkarnas arbetsförhållanden vid små hälsostationer blivit ohållbara. I Norra Savolax har unga läkare tagit sjukledighet på grund av utmattning samtidigt som erfarnare kolleger sökt sig annanstans (3). Enligt Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU (JUKO) kan problemet inte längre lösas ens med pengar.

Med dagens penningbelopp är en vårdcentral i varje kommun inte realism. Då är det klokare att stänga små enheter och trygga en tillräcklig personal på de återstående vårdcentralerna. En del av servicen kan skötas på distans, det blir lättare att få arbetskraft och läkarnas arbetsförhållanden förbättras.

Kommunerna, regionalpolitikerna och medborgarna måste acceptera att servicen nu är organiserad på ett nytt sätt. Välfärdsområdena ser världen ur ett vidare perspektiv än kommunerna. Om de inte gjorde det skulle reformen rinna ut i sanden.

Det förnuftiga i hela reformen kan för all del ifrågasättas.

Om man enbart i Birkaland siktar på att gallra bort 500 årsverken går sparåtgärderna för långt (4). Men så länge staten inte erbjuder tilläggsfinansiering är man tvungen att gallra.

Av välfärdsområdena krävs då en blick för de lokala behoven. Distansmottagningar och mobila tjänster måste fungera innan närtjänsterna läggs ner.