Regeringen meddelade i början av juli att den inlett beredningen av arbetsmarknadsreformerna. Det går raskt undan: ändringarna gällande arbetskonflikter ska behandlas i riksdagen på hösten.

De övriga reformerna torde följa hack i häl.

Reformerna omstöper arbetsmarknaden i grunden, och att döma av fackföreningsrörelsens kommentarer under sommaren är man snarast chockerad. Det handlar om en väsentlig försvagning av löntagarnas rättigheter.

Akava uttryckte det så att regeringen vänt ryggen till gemensam utveckling av arbetslivet.

Läkarförbundet betonade att man i svåra tider borde förankra besluten i hela samhället. Kontraktsamhället ska stödjas, inte grusas.

Särskilt besynnerlig och farlig är skrivningen om riksförlikningsmannen. Enligt den får riksförlikningsmannens eller förlikningsnämndens förslag inte överstiga den allmänna linjen inom exportbranscherna.

I praktiken är det en dödsstöt för förlikningen.

Att samförstånd inom kommunsektorn ifjol kunde nås först via förlikningsnämnden är i färskt minne. Kommunanställda får under fem års tid en årlig förhöjning som är en procentenhet högre än exportbranschernas.

Ekonomisterna beskärmade sig, men handen på hjärtat: då den offentliga sektorn har lägre löner och brist på arbetskraft, hur löses det med mindre än att lönerna höjs?

Åtminstone inte av sig själv. Löneglidningarna på den privata sidan fördjupar klyftan trots lika höga nominella förhöjningar.

Inom den offentliga sektorn innebär regeringsprogrammets skrivning att riksförlikningsmannen och förlikningsnämnden måste rätta sig efter arbetsgivarnas vilja. Uppgörelser i godo som skulle göra vårdsektorn attraktivare är då uteslutna. Löneskillnaderna mellan könen växer i kapp med arbetskraftsbristen.

Som sten på börda ska det dessutom bli lättare att erbjuda visstidsanställningar.

Kortare än årslång anställning ska blir möjlig utan motivering. Även bland läkarna är sådana anställningar vanliga.

Inför hösten som väntas bli full av slitningar måste man fråga sig om det ligger i någons intresse.

Även en mager förlikning är bättre än en fet process. Omfattande strejker skulle också drabba vårdsektorn. Branschförbunden har i ett gemensamt ställningstagande meddelat att de blir tvungna att tillgripa kraftigare påtryckningsmetoder än tidigare.

Det är något Finland inte har råd med.

Särskilt inte nu, då målet är att bromsa statens skuldsättning. Sysselsättningen, den ekonomiska tillväxten och arbetshälsan gynnas av en stabil arbetsmarknad. Befolkningens arbetsförmåga och handlingskraft förutsätter en fungerande hälsovård.

Strejker inom vårdbranschen, den allt svårare bristen på arbetskraft och nedskärningar i servicen har motsatt effekt.

Som Läkarförbundets vd Janne Aaltonen konstaterade i juni är regeringsprogrammet oärligt: målen och medlen är i otakt med varandra.

Ett starkt och engagerat Finland. Ett fungerande, tryggt och rättvist samhälle.

Regeringens höga principer räddar inte Finland om arbetsmarknaden kollapsar. Osämja och gräl förlorar alla på.