Den sista milen av den över 400 km långa resan gick på grusväg i en mycket kuperad och naturskön terräng. Sjön skymtade turvis på vägens båda sidor. Grönskan var bedövande riklig. Dammet virvlade upp bakom en framför körande bil. Trots luftkonditioneringen var det hett i solgasset. Mitt mål var en plats jag aldrig tidigare besökt, bara läst om i annonsen - Sinisen Saimaan Taideinstituutti på Himalsaari i Kristina (Ristiina) kommun, söder om St Michels. Varför? En kurs i akvarellmålning för läkare!

Tolv kolleger, med olika specialiteter och i olika skeden av sin karriär - tio damer och två herrar - var mina kurskamrater under de följande dagarna. Efter den första "diagnostiska" målningen med fritt motivval, skiljdes agnarna från vetet. Jag var katten bland hermelinerna. De flesta av de andra hade målat i många år och också deltagit i motsvarande kurser flera gånger tidigare. Deras teknik, kompositionsförmåga och färgval vittnade om både erfarenhet och talang. Själv var jag definitivt nybörjare. Mitt första alster utsattes för lärarens/kollegans, Pirjo Jokelas "tvätt", som åtföljdes av konstruktiva förslag om hur jag borde gå vidare. De följande målningarna blev onekligen mycket bättre, acceptabla för att hängas upp på arbetsrummets vägg där hemma - visserligen mera som påminnelse om de fina sommardagarna i södra Savolax än som konstupplevelse.

Var det värt besväret att under den vackraste sommaren ta sig från Åland till det avlägsna Kristina, till en nedlagd folkskola, som av kollegerna Pirjo och Hannu Jokela utvecklats till ett kulturcentrum för läkare, för att där, veterligen som första ålänning delta i en kurs i akvarellmålning, på finska och bland idel finska kolleger? Det var det! Kursen hade positiva kvaliteter på många plan. Den kollegiala samvaron fokuserades naurligtvis främst på konsten att uttrycka sig i akvareller, att lära sig om teknik och färger och att börja iaktta sin omgivning med andra ögon. Vid sidan av "tekniksnacket" fördes också avslappnade men ändå stundtals mycket djuplodande diskussioner om "livets allvar". De skenbart till intet förpliktande samtalen kring olika aspekter av medicinen, om tillvaron som läkare i dagens samhälle, om sjukvårdens "kris" och trenderna i samhällstvecklingen i allmänhet i ett medicohumanistiskt perspektiv kändes både befriande och uppfriskande. Lägg till det fantastiskt vackra insjölandskapet och den av värden Hannu tillagade goda maten och tillvaron blev högst angenäm. Det är svårt att i objektiva och kvalitativa termer beskriva den sköna avstressade men ändå kreativa atmosfären med de stimulerande och gedigna inslagen av kunskapsstoff och idéer. Den bör upplevas! Personligen blev jag övertygad om att varje intensivt arbetande läkare då och då bör vidga sina vyer och unna sig en avkoppling som denna. Salutogenes av bästa märke som dessutom gav mersmak!