Den finländska hälsovårdens utveckling från utgångsläget efter krigen till den nuvarande nivån är en storartad prestation. Medborgarnas liv och hälsa har i stor utsträckning påverkats av att välståndet snabbt ökat och nationen blivit rikare, men även hälsovården och medicinen har haft en viktig andel i denna utveckling. Hälsovården fungerar väl och medborgarna har hittills varit nöjda med servicen. Det finns dock i vår tid sådant som allt mer bekymrar de finländska läkarna. Det är frågan om att arbetets karaktär och deras möjligheter att verka enligt sin yrkesetik för patienternas bästa förändras. Läkarorganisationerna önskar med denna gemensamma kommuniké fästa uppmärksamhet vid dessa frågor och framför en appell om att eliminera missförhållandena.

Flera förändringar som inverkar på hälsovården har skett och sker i vårt samhälle. Problem uppstår av interna medicinska och allmänna samhälleliga förändringar. En påtaglig följd är att hälsovårdens kostnader ökar mer än nationalinkomsten växer. Befolkningens ändrade åldersstruktur, utvecklingen av dyr teknologi och medikalisation av vardagliga fenomen är de viktigaste orsakerna till ökade kostnader. Även medicinens tekniska utveckling, betoning av ekonomiska värden och hotande arbetskraftsbrist ger anledning till bekymmer.

Det ankommer på alla gemensamt att lösa hälsovårdens problem. Principerna bör överenskommas på riksnivå mellan politiska beslutsfattare, dem som arbetar med vården och medborgarna. Staten och kommunerna är skyldiga att trygga medborgarnas grundrättigheter, se till att hälsovården får en stabil finansiering och skapa en sådan verksamhetsmiljö där läkarna kan arbeta enligt sin yrkesetik för patienternas bästa.

Det hör till det gemensamma avtalet att läkarna ansvarar för kvaliteten i vården, alltid arbetar professionellt för patientens bästa och deltar med sin egen insats i utvecklingen av hälsovården. Samhällets beslutsfattare skall för sin del respektera läkaretikens vårdförpliktelse. Så skapas förutsättningar för en öppen debatt om förestående svåra frågor, såsom i synnerhet prioriteringen i hälsovården.

Läkarna är bekymrade för att de motstridiga värdena i samhället hotar yrkesetiken som utgör verksamhetens kärna. Enligt den traditionella etiken är förhållandet mellan patient och läkare en konfidentiell sak och inga utomstående faktorer får inverka på det, inte heller pengar. Detta ideal håller på att fördunklas då utomstående tränger in i vårdförhållandet: beslutsfattare som kräver inbesparingar och nedskärningar, kommersiella intressen och intressegrupper som driver sin egen nytta. Om läkarnas yrkesmässiga självständighet inte garanteras försvinner basen för läkarens och patientens inbördes förtroende.

Läkarens yrkesetiska plikter

1. Läkaren verkar alltid för sin patients bästa

2. Läkaren respekterar patientens vilja utan att dock undvika ansvar för att engagera sig. Läkaren stödjer patientens beslut genom att ge ärlig och förståelig information till grund för beslutsfattandet

3. Läkaren håller tyst om konfidentiell information som han fått i patientvården

4. Läkaren främjar med sin verksamhet social rättvisa i hälsovården och bemöter patienter jämlikt utan att diskriminera någon

En förutsättning för läkarnas självständighet i verksamheten är patienternas och samhällets förtroende. Detta kan uppnås genom att följa allmänt accepterade etiska principer och vinnlägga sig om sin egen yrkesskicklighet.

Läkarnas skyldighet är att ständigt upprätthålla och utveckla sitt yrkeskunnande och sina interaktionsfärdigheter i förhållande till patienter, hälsovårdens övriga yrkespersoner och samhället samt delta i utvecklandet av sin egen organisation och gemensamma ärenden som en opartisk sakkunnig. Han är skyldig att basera sin verksamhet på den säkraste tillgängliga kunskapen och yrkeserfarenheten, fördomsfritt söka ny kunskap och informera därom öppet och ärligt. Läkaren skall undvika sådana ekonomiska och andra beroendeförhållanden som kan störa en neutral inställning till kunskap och information. Läkaren skall känna sina egna gränser och medge sina misstag. Eventuella misstag skall behandlas öppet, inte för att finna skyldiga utan för förkovran och utveckling av verksamheten.

APPELL

För att de olika parterna skall kunna arbeta tillsammans skall alla arbetstagare och verksamma i hälsovården ha en gemensam värdebas om hälsovården och gemensamma etiska principer.

Patientens och läkarens konfidentiella förhållande måste tryggas

Patientens ställning skall vara central i hälsovårdssystemet. När patientens bästa eftersträvas bör övriga hälsovårdsinstansers intressen komma i andra hand. Marknadskrafterna, trycket från samhället och förvaltningens krav får inte äventyra patientens ställning. Läkaren är skyldig att försvara patientens ställning.

Vård- och behandlingsbesluten skall kunna fattas i samförstånd med patienten

Läkaren respekterar patientens vilja när beslut om vård och behandling fattas. Detta minskar inte läkarens ansvar i vårdbesluten. Besluten skall vara etiskt hållbara och grunda sig på den säkraste tillgängliga kunskapen.

Tillgången på vård skall säkras

Skillnader mellan medborgarnas tillgång till vård skall utjämnas. Kommunerna och staten skall avtala om ansvaret och en stabil finansiering. Läkarna och myndigheterna skall verka tillsammans för att avskaffa missförhållanden som äventyrar rättvisan.

Läkarnas arbetsföhållanden skall förbättras

Läkarnas arbetsförhållanden i hälsovården skall förbättras. En fungerande hälsovård kräver att tillräcklig läkararbetskraft garanteras. Detta kan åstadkommas genom att förbättra arbetsförhållandena så att läkarna har tillräckligt tid att engagera sig i sin fundamentala uppgift, dvs. vård av patienter. Läkarna måste mer än nu kunna påverka sina egna arbetsarrangemang.

Kompletteringsutbildning skall ordnas

Läkarnas yrkesutveckling skall tryggas med tillräcklig kompletteringsutbildning. Detta ligger i både patienternas och det hälsovårdsansvariga samhällets intresse. Kompletteringsutbildningen skall planeras och verkställas i samråd mellan läkararbetstagarna och arbetsgivarna. Arbetsgivarna skall stå för sina arbetstagares utbildningskostnader.