”Att utöva evidensbaserad medicin förutsätter – – att läkare har kunskaper i statistikens grunder”, skrev tidigare professorn i pediatrik vid Uleåborgs universitet, Matti Uhari, i sin handbok Biostatistiikan taskutieto (Fickbok i biostatistik) (1).

Han fortsatte: ”För att kunna erbjuda sin patient den för tillfället bästa tillgängliga kvalitets- och evidensbaserade vården bör läkaren kontinuerligt följa medicinska forskningsrapporter genom att läsa originalstudier i tidskrifter inom sin specialitet.”

Verkligen?

Studier har påvisat brister i kompetensen.

Richard Smith, tidigare chefredaktör för vetenskapstidskriften BMJ, skrev provokativt: Doctors are not scientists (2). Han antog – sannolikt med rätta – att få läkare läser originalstudier.

Numera är det enkelt att förlita sig på behandlingsrekommendationer och läsa översiktsartiklar. I rekommendationerna uppges vanligen hur stark evidensen bakom råden är. Den som läser en narrativ översikt som inte bygger på systematisk informationssökning måste däremot lita på författarens (plus sakkunniggranskarnas och redaktörens) bedömning att innehållet vilar på någon form av evidens. Det är lätt att få svar från artificiell intelligens, men tillförlitligheten bör bedömas kritiskt.

Inom patientarbetet tillämpas vetenskapen i undersökningen och den individuella behandlingen av varje patient. Exempelvis skillnaden mellan relativ och absolut risk är viktig att hålla i minnet. Även om ett läkemedel minskar risken för en allvarlig konsekvens såsom hjärt- eller hjärninfarkt med 50 procent är effekten försumbar om individens ursprungliga risk är låg. Detsamma gäller bedömningen av läkemedelsbiverkningar, men i omvänd riktning.

För att kunna fatta beslut om behandling i samförstånd med patienten bör dessa frågor hellre förklaras med hela tal än procent (3).

Viktigt är också att förstå laboratorieundersökningars och andra testmetoders sensitivitet och exakthet, liksom även sannolikheten för att ett test ger ett tillförlitligt resultat (4).

Studier visar dock att läkarnas statistiska kompetens har brister.

I en sydkoreansk studie kunde en femtedel av läkarna inte besvara en fråga om relativ riskreduktion (RRR). Det positiva prognosvärdet – sannolikheten för att en patient med ett positivt testresultat faktiskt har sjukdomen – tolkades korrekt endast av hälften. Förändringen i femårig överlevnad kunde sex av tio tolka korrekt (5).

I en tysk studie konstaterades att läkarnas förmåga att förstå statistisk information, bedöma evidensens tillförlitlighet och dra slutsatser utifrån den var snarast medelmåttig (6).

I Läkartidningen behandlas statistiska metoder och tolkningsfällor i spalten Tilastonurkka (Statistikrutan), och sin egen kompetens kan läkarna testa i avdelningen Tilastokysymyksiä (Statistikfrågor). I detta nummer granskas hur man bedömer skillnader mellan grupper (7).

För självstudier lämpar sig till exempel bo-ken Medical statistics made easy, som även kan läsas online (8).