Parlamentet arbetar bakom stängda dörrar i Riksdagshuset. Utanför arbetar utomparlamentariska grupper, på tre plan. De två understa grupperna försvarar livet: gatuplanets överlevnadsrebeller kämpar för naturens mångfald, mellersta planets mörkklädda artister slår vakt om den levande konsten. På översta plan pläderar visa män och kvinnor för läkarassisterat självmord och eutanasi.

”Döden är vår lott, allas vår gemensamma lott, ensamma lott”, skrev författaren Lassi Nummi. Varje steg vi tar är ett steg mot döden. Det sista leder ända fram. Spänningen mellan liv och död gör livet värt att leva och ger alla och envar ansvar för att upprätthålla det. Människans livslopp är högst cirka 120 år. Målet nås då de livsbärande krafterna sinar och det nervcentrum som styr kropp och själ slocknar. Dödsögonblicket är alltid svårt att förutspå.

För den sjuke är lidandet ett existentiellt hot. Lidandet kan beröra en eller flera delar av vår person, men upplevelsen är allomfattande. Lidande är inte ett avgränsat fenomen, det är människan själv. Det har alltid existentiella nyanser som hotar den drabbades själva tillvaro som människa och hennes livskontroll. Varje gång vi underskattar en medmänniskas lidande förlorar vi någonting av vår egen mänsklighet.

Förmågan att konfrontera lidande är en del av läkarkompetensens innersta kärna. Den fördjupas med växande erfarenhet, men byggstenarna bör var och en som vill växa till läkare hitta redan i initialskedet. Patientens lidande är sant, det är patientens verklighet. Läkaren kan inte mäta lidandets mängd eller träda in i en annans liv, men genom att leva sig in går det att finna människan bakom symtomen och ta till sig hennes lidande. Det kallas empati. Utan empati är vi dåliga ledsagare.

Social- och hälsovårdsministeriets expertgrupp har nu slutfört sitt uppdrag gällande legalisering av eutanasi. Gruppen var oenig. Den palliativa vården och hospicevården måste utvecklas, löd det viktigaste budskapet till Helsingfors stads och välfärdsområdenas fullmäktige.

Då vi talar om hospicevård talar vi om det sista steget, det som för till mål. Centrala ord inom hospicevård är smärta och lidande, värdighet och värde, beröring och blick, samtal och ansikte, hopp och närvaro. Lågmäld dialog i lugn och ro.

Med Edith Södergrans ord: ”Kom, sätt dig ned till mig, jag skall berätta dig om mina sorger, vi skola tala med varandra om hemligheter. Du skall visa mig din skönhet och ditt sätt att blicka. Jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.”

Årets mörkaste tid är ett utmärkt tillfälle att stanna upp och dryfta de stora frågorna om liv och död. Till de frågorna hör det tidsligas och det tidlösas mirakel, dialogen mellan själ och kropp, lidandets och kärlekens filosofi, sorgens och glädjens själslandskap samt andlighetetens, musikens och konstarternas roll i hospicevården.

Att orientera sig i detta landskap av motstridiga värden och konträra uppfattningar är inte lätt. Hoppet står till vetenskapen och konsten, till vår förståelse för medmänniskan och till ömsesidigt kamratskap. Glädjen i att lära sig nytt, fröjden i att lyckas. Olikhet är en resurs. Eniga är vi starka.

Från min position på sidan om planen vill jag av hela mitt hjärta tacka vårt gemensamma skrå och hela vårdsamhället för det krävande arbete de har gjort tillsammans. För det gemensamma bästa. Under pandemins ok. Temat för det gångna året var vetenskapligt testad kunskap. Kunde temat för 2022 vara tillsammans för medmänniskans bästa?