Den första skribenten till en vetenskaplig artikel är mer sällan en kvinna än en man. Om alla skribenter räknas med är skillnaden ännu större (1).

I vetenskapliga tidskrifters redaktioner finns färre kvinnor än män, och ännu färre är chefredaktörer (1). Även som sakkunniggranskare bildar kvinnorna en minoritet (2).

Missförhållandet har dock uppmärksammats. Den europeiska organisationen för vetenskapliga redaktörer, European Association of Science Editors (Ease), publicerade redan för tio år sedan riktlinjer för jämställdhet mellan könen inom forskningen (3).

Ledande medicinska tidskrifter och vetenskapliga förlag har omfattat riktlinjerna, men mycket återstår att göra. År 2020 var endast en av fem chefredaktörer i British Medical Journal Publishing Groups tidskrifter kvinna. Av alla redaktörer var en tredjedel kvinnor. Andelen kvinnliga sakkunniggranskare varierade mellan tidskrifterna från åtta till femtio procent (2).

Om tidskriftens chefredaktör var kvinna hade tidskriften också fler kvinnliga redaktörer. Sådana tidskrifter använde oftare kvinnor som sakkunniggranskare (2).

Till Läkartidningen skickades ifjol 141 vetenskapliga manuskript. Medveten om att kön inte är binärt kategoriserade jag korresponderande skribenter som kvinnor eller män på basis av förnamnet. Med den metoden var 86 (61 %) kvinnor.

Det motsvarar nästan exakt andelen disputerade kvinnliga läkare. Enligt Läkarförbundets studie Lääkäri 2023 utgör de 62 procent av alla disputerade i arbetsför ålder (i studien ingick också könsalternativet ”annat”, men den gruppen är väldigt liten).

Vi godkände 108 manuskript för publicering. Av dem hade 64 (59 %) en kvinnlig kontaktperson. Bland de refuserade manuskripten var kontaktpersonen kvinna i 67 procent av fallen. Våra publiceringsbeslut tycks alltså i någon mån gynna män – även om författargrupperna naturligtvis inte alltid består av enbart ett kön. Skillnaden är dock inte statistiskt signifikant.

Utlåtanden från sakkunniggranskningar ifjol fick vi från 238 experter. Utifrån förnamnet kunde 130 (55 %) av dem antas vara kvinnor.

Andelen kvinnliga sakkunniggranskare är således lägre än andelen disputerade kvinnliga läkare. Enligt studier är tidsbrist den vanligaste orsaken till att tacka nej till en granskningsförfrågan (4). Kvinnor har dessutom ofta fler åtaganden utanför arbetet.

Är det då viktigt att bevaka könsfördelningen? Vore det inte bättre att bara bortse från den aspekten?

Om kön inte alls beaktas upptäcks inte heller ojämlikhet (5). Av finländska läkare i arbetsför ålder har 22 procent av kvinnorna disputerat, jämfört med 27 procent av männen.

EDI, dvs. equity, diversity and inclusion (jämlikhet, mångfald och inkludering) är en viktig princip som vi även i Läkartidningen strävar efter att följa. När jag har bjudit in nya medlemmar till vår läkarredaktion har jag sett till att både den geografiska representationen och könsfördelningen är i balans.