Väljarna röstade in exceptionellt många experter i välfärdsområdenas fullmäktige: läkare, sjukskötare och yrkesfolk inom socialvården.

Merparten av dem är anställda hos kommunen eller sjukvårdsdistriktet. Från och med nästa årsskifte hos välfärdsområdet. Med andra ord den organisation i vars fullmäktige de sitter.

Konstellationen har aktualiserat frågor kring jäv. Kan en anställd hos välfärdsområdet väljas in i områdets styrelse? Risken är uppenbar: det innebär ju en förträfflig chans att främja den egna arbetsplatsen och kanalisera ekonomiska resurser dit.

Kan en sådan person förklaras jävig, var går gränserna?

Provisoriska organ bereder för närvarande välfärdsområdenas förvaltningsstadgor. Det är möjligt att de tar ställning till frågan och åsikterna kan förväntas gå isär.

I lagen om välfärdsområden ingår bestämmelser om frågan i två paragrafer (1). En person som lyder direkt under styrelsen kan inte väljas in i styrelsen. Särskilt nämns att ordföranden för en sammanslutning som bevakar personalens intressen och en förhandlare för sammanslutningen inte är valbar till styrelsen.

Över hälften av styrelsemedlemmarna ska vara andra än anställda hos välfärdsområdet.

För nämndernas del är begränsningarna beroende av vilken sektor det är fråga om. Om området har exempelvis en nämnd som svarar för specialistvården kan en fullmäktigeledamot som själv arbetar inom specialistvården inte vara medlem i nämnden.

Ramarna är således tydliga. I tolkningarna kan det likafullt finnas plats för juristeri och tricksande.

Särskilt bekymmersamma är uppgifterna om att man i vissa områden planerar förvaltningsstadgor som kategoriskt skulle utesluta de anställda från styrelserna. Frågan inställer sig om man med avsikt försöker utesluta hälso- och sjukvårdens anställda från beslutsprocesserna på styrelsenivå.

Sådana planer bör avskrivas. Medborgarna gav sin röst åt sakkunskap. Det ska synas i de beslutande organen. Allt annat är nonchalans mot demokratin. Möjligheten att delta i styrelsearbetet ska inte begränsas mer än vad lagens minimibestämmelser stipulerar.

För anställda på lägre nivå räcker det att jävsfrågorna beaktas. Därför är det klokt att styrelserna och nämnderna genast i början behandlar frågan om när någon är jävig, när inte.

Principen är lyckligtvis enkel. Om ett beslut kan förmodas ha konsekvenser för en person bör denna person ställa sig utanför beslutsprocessen. Anställda kan inte heller ha en dubbelroll: den som behandlat en fråga i tjänsten kan inte behandla den som förtroendevald. Detta gäller medlemmarna i både styrelser och nämnder.

Också på den privata sidan finns det skäl att dryfta frågan, ifall välfärdsområdet är kund hos arbetsgivaren.

Det är experterna själva som ansvarar för sina jäv. Om en jävig person deltagit i beredningen, behandlingen eller verkställandet av ett ärende har beslutet fattats i fel ordning, varvid det föreligger risk för att det måste hävas ifall det överklagas.

Att anmäla jäv är rätt lösning om opartiskheten annars kunde ifrågasättas. Så länge man håller det i minnet är en anställd hos välfärdsområdet en värdefull tillgång såväl i styrelsen som i nämnderna. Och det harmonierar med väljarnas önskan.