I det här numret berättar vi om resultaten från Läkarförbundets arbetsmarknadsundersökning.

Undersökningsresultaten väcker or för hur läkarna orkar i arbetet. Deltidsarbete blir allt vanligare, och det handlar inte enbart om bekvämlighet. Unga läkare vill lätta på arbetsbördan och upplever tyngre stress i arbetet än sina äldre kolleger.

Arbetets höga kravnivå är en delförklaring. De grundläggande kunskaperna kan vara tillräckliga, men i början av karriären tvingas man fatta ansvarstyngda beslut som kräver erfarenhet.

Så har det dock alltid varit.

Vad är det då som har förändrats?

Läkarbristen och läkarnas brådska har vuxit bristningsgränsen. Unga läkare får axla allt större ansvar samtidigt som erfarna kolleger har allt mindre tid att ge råd och stöd. Särskilt vid hälsocentralerna utsätts unga läkare för utmattande brådska och överstort ansvar.

Undra på att de vill jobba mindre. Deltidsarbete finns att tillgå, även det ger skälig inkomst samtidigt som fritiden ökar.

Förnuftigt på det personliga planet. Men problematiskt på systemnivå.

Vi har hamnat i en ond cirkel: brådskan lockar läkarna till deltidsarbete – med ökad brådska som följd.

Också unga läkares yrkesskicklighet kan då bli lidande. Medicinare och specialister i utbildning blir utan handledare. I värsta fall leder det till en annan ond cirkel där bristerna i utbildningen resulterar i deltidsjobb, utmattning eller i att läkare lämnar yrket då den grundläggande yrkesskicklighet som universitetsstudierna gav inte längre förslår.

Problemet kristalliseras i läkarbristen. Läkarförbundets verksamhetsledare Janne Aaltonen och Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarnas huvudekonomist Juho Ruskoaho skisserade lösningar på problemet i sin gästartikel i Helsingin Sanomat för ett par veckor sedan (1).

Skribenterna efterlyser åtgärder på många fronter. De kan sammanfattas i en mening: läkarnas arbetsinsats måste växa snabbare än läkarbehovet.

Den primära lösningen är att öka antalet studieplatser, bara fakulteterna ges mer pengar, fler lärare och fler utbildningspatienter.

Arbetsinsatsen kan effektiveras också med större fokusering på patientarbete och mindre skrivjobb. Välorganiserat arbete där de olika yrkesgrupperna kan fokusera på sin kärnkompetens förbättrar arbetshälsan och gör arbetet attraktivare, skrev Aaltonen och Ruskoaho.

Arbetet är välorganiserat då arbetstagarna upplever att de är tillräckligt många, att de har tillräcklig yrkesskicklighet och att arbetstiden används förnuftigt. Om de kriterierna inte uppfylls kommer framförallt unga att må sämre.

Möjligheten att jobba på deltid är värd att bibehålla som en personlig flexlösning för läkarna.

Systemet ska dock se till att det är en lösning som ingen drivs till. Allas arbetsinsatser behövs, särskilt ungas. Deras entusiasm, nyfikenhet och ifrågasättande av invanda mönster är en guldgruva för varje arbetsplats och dess mer erfarna kolleger.