Orsaker har sökts mellan himmel och jord, men i verkligheten finns det bara en.

Hälsovården har problem för att politikerna gjort den till sin tummelplats. Beslut har fattats utifrån partipolitiska motiv och maktpositioner.

Centern ville ha många områden eftersom man räknade med att det skulle ge partiet makt i fullmäktige. Experterna inom hälsovården rekommenderade högst halva mängden.

Samlingspartiet vill stödja primärvården genom att höja FPA-ersättningarna som gagnar privata företag. Färska uppgifter visar att det inte fungerar (1). Besöken har inte flyttat från den offentliga till den privata vården.

Vänstern torpederade privata vårdcentraler trots sporrande resultat (2).

Och i fullmäktige runtom i landet motsätter sig alla partier nedskärningar i det egna området.

Synd att alla kurskorrigeringar riskerar att upprepa samma mönster.

Hade man rådfrågat representanter för vården kunde de största blindskären ha undvikits.

Vi frågade. Läs svaren av fem tillfrågade på sidorna 1298–1299.

Samplet är smalt men tonen densamma hos alla. Nu är inte tid för tvära manövrer. Det som krävs är tålamod och samarbetsförmåga, som direktören för Västra Nylands välfärdsområde Sanna Svahn uttrycker det.

Under ett och ett halvt år har mycket gott fåtts till stånd. Köerna till vårdcentralerna har blivit kortare, flaskhalsarna mellan jouren och avdelningarna har avhjälpts och digitala kanaler har gjort kommunikationen smidigare.

Svårt att föreställa sig vad gott en brysk sammanslagning av områden skulle ge i nuläget.

Utöver mera kaos.

Områdena behöver tid. Överdimensionerade sparkrav båtar föga.

I början av augusti berättade Katja Moilanen från Kajana i Läkartidningen om hur det är att leva med två sjukdomar (3). Hon lider av Cushings syndrom och Addisons sjukdom.

Hon hade också en önskan: ack, om jag hade haft en egen läkare från första början.

Det hade hon inte.

Moilanen berättade hur ofta hon hade önskat att läkaren skulle ha ringt eller att hon kunde ha besökt mottagningen t.ex. för att få hjälp med att tolka anteckningarna i MittKanta. Hon menade att kommunikationen med läkarna visserligen fungerade, om hon bara fick en chans att träffa dem. Med en och samma läkare hade det kanske inte alltid varit nödvändigt, samarbetet skulle då ha löpt smidigare.

Ett system med egen läkare kräver inga områdessammanslagningar. Inga höjda FPA-ersättningar. Inte ens fler anställda.

Som vår artikel på sida 1282 berättar tycks ett system med egen läkare gagna alla parter inom primärvården. Det borde politikerna satsa tid och pengar på snarare än på egna politiska syften.