Läkarförbundet reviderade i januari sin ståndpunkt gällande läkarutbildningskvoterna. Förbundet meddelade man inte motsätter sig höjda intagningskvoter till de medicinska fakulteterna om det anses nödvändigt i de utredningar som görs under social- och hälsovårdsministeriets ledning (1).

Meddelandet väckte debatt bland läkarna och i samhället överlag.

Förbundets riktlinjer gällande utbildningens kvalitet rönte mindre uppmärksamhet. Enligt förbundet kan utbildningskvoterna höjas endast om man samtidigt garanterar tillräckliga utbildningsresurser.

Redan nu har de medicinska fakulteterna för lite pengar. Läkaryrket lär man sig inte på massföreläsningar.

I Turun Sanomat beskrev läkarstuderande för några veckor sedan sin fakultet som en akademisk yrkesskola (2). Nio av tio vill har mer undervisning i kliniska ingrepp. Tre av fyra vill möta och undersöka patienter mer än vad som idag är möjligt. Fler än var tredje vill öka gruppundervisningen (3).

En typisk grupp idag består av tio personer.

Då utöver studerandena också patienten och den kliniska läraren är närvarande i rummet kommer största delen av studerandena att ha svårt att följa ingreppet på nära håll. Alltid finns det inte ens plats för alla (3).

Enligt studerandena är sex personer en lämplig gruppstorlek.

I år inleder cirka 750 personer sina läkarstudier i Finland. Utan tilläggsfinansiering kan de motse ständigt mer föreläsningar, seminarier, distansstudier och självständigt arbete.

Föga överraskande är det just sådant de allra minst vill ha (3). Blott var fjärde studerande anser att patientkontakterna är tillräckliga. Ännu färre anser sig få tillräcklig övning i att utföra ingrepp.

Att ta klivet ut i arbetslivet under sådana premisser blir bara svårare.

I detta medicinarnummer berättar den unga läkaren Nea Välimäki om hur hon som nyexaminerad läkare blev utarbetad.

En annan ung läkare, Lari Karjula, berättar om hur utbildningen inte ger tillräckliga färdigheter för arbetslivet. Att möta en patient är väsensskilt från att tentera på en kurs. Vad som helst kan komma in genom dörren.

Med bristande färdigheter blir stressen i arbetet fort övermäktigt. Utbrändhet drabbar oftare unga läkare än erfarnare kolleger (4). Så är det inte i andra yrken.

De medicinska fakulteternas dekaner anser att hela finansieringsmodellen för utbildningen måste ses över (5). Att utbilda en medicine licentiat kostar i snitt 120 000 euro, men den nuvarande finansieringsmodellen ger blott 45 000 euro per utbildad läkare.

Att finansieringsmodellen bygger på avlagda examina är särskilt tråkigt. Eftersom det inte förekommer någon kandidatexamen inom medicinsk utbildning blir penningsumman per studerande mindre än inom många andra utbildningar, trots att läkarutbildningen är dyr.

Medicinarnas och fakulteternas budskap måste hörsammas.

Läkarexamen om någonting måste baseras på nyaste kunskap och kompetens. Bästa möjliga vård åstadkoms endast med högklassig utbildning. De nuvarande resurserna är fullständigt otillräckliga, och utbildningskvoterna kan inte ökas utan att studieförhållandena samtidig förbättras.

Vi talar om hälso- och sjukvårdens effektivitet och förmåga att skapa hälsa. Kvantitet varken kan eller får ersätta kvalitet.