75802 osumaa

Som kirurgvolontär i Kenya

Garissa, Kenya i slutet av mars 1992. Sakta stiger det lilla planet upp mot skyn och gör en liten lov runt flygplatsen, den sandiga planen vid startbanan, och sätter sedan kurs mot det fjärran Nairobi. Eftermiddagssolen bränner som eld, det går inte att luta sig mot den lilla terrängbilens heta plåtar. Skjortan klistrar mor ryggen och bröstet och tröttheten och törsten tynger. Det känns overkligt. Frågorna snurrar i huvudet. Hur har jag hamnat här? För två dagar sedan gick jag i de lugna dagsrutinerna i Finland, nu är jag i Garissa i en buskökenomgiven stad i nord- östra Kenya. Idag satte det lilla planet ner mig här och dagen gick till att snabbt orientera mig mig i staden och till en snabbrond på sjukhuset där jag nu som ensam kirurg skall ansvara för vården sju veckor framåt. Sjukhuset är överfullt, vissa sängar härbärgerar två patienter. Flertalet är unga män med krigsskador från det angränsande Somalia. Svårt infekterade öppna splitter-frakturer, amputerade extremiteter, brist på förbandsmaterial, brist på allt och framförallt på vatten. Det surrar i huvudet. Skall jag hitta vägen tillbaka till bostaden härifrån flygplatsen? Var ligger sjukhuset egentligen? Ensam, verkligen ensam!

Vastine edelliseen

Pahoittelemme, että erikoist. Aro on ymmärtänyt tutkimuksemme ilmeisen virheellisesti, vaikka hän kirjoituksen viimeisessä lauseessa kiteyttääkin tutkimuksemme ytimen. Hän väittää, että jossain määrin komplikaatioiden suhteen valikoituneella esitutkimusaineistolla olisimme tehneet vääriä yleistäviä johtopäätöksiä. Esitutkimusaineiston alaryhmät eivät kuitenkaan olennaisesti poikenneet kokonaisaineistosta. Obstetrikkojen mielivaltaisesti valitsemia raskaudenaikaisia pelkoja ja kammoja kartoitettiin kahden viimeisen raskausviikon aikana. Työryhmän psykiatrijäsen olisi saattanut muotoilla kyselyn toisin, mutta pohdinnan viimeisessä kappaleessa esitetyt johtopäätökset olisivat olleet hyvin samansuuntaiset.

Heikki Vartiainen, Sakari Suonio, Tuula Laasanen, Seppo Saarikoski

Oikeus kuolemaan

Mielestäni ihmiselämään voi sisältyä niin paljon sietämättömiä ruumiillisia kipuja ja sielullisia kärsimyksiä, että ihmisellä on moraalinen oikeus kuolemaan, eli hän saa surmata itsensä. Oikeus kuolemaan ei ole kuitenkaan rajaton, vaan sitä rajoittaa velvollisuus. Paavi Pius XII mukaan on henkilöitä, joiden elämä on yhteiskunnalle niin tärkeä, että he ovat velvolliset elämään. Mielestäni ei myöskään äiti, joka on harkiten synnyttänyt lapsia, saa surmata itseään, jos hänen kuolemansa merkitsee lastensa heitteille jättämistä.

Lääkäriliitto Fimnet Lääkärilehti Potilaanlaakarilehti Lääkäripäivät Lääkärikompassi Erikoisalani Lääkäri 2030