Som kirurgvolontär i Kenya
Garissa, Kenya i slutet av mars 1992. Sakta stiger det lilla planet upp mot skyn och gör en liten lov runt flygplatsen, den sandiga planen vid startbanan, och sätter sedan kurs mot det fjärran Nairobi. Eftermiddagssolen bränner som eld, det går inte att luta sig mot den lilla terrängbilens heta plåtar. Skjortan klistrar mor ryggen och bröstet och tröttheten och törsten tynger. Det känns overkligt. Frågorna snurrar i huvudet. Hur har jag hamnat här? För två dagar sedan gick jag i de lugna dagsrutinerna i Finland, nu är jag i Garissa i en buskökenomgiven stad i nord- östra Kenya. Idag satte det lilla planet ner mig här och dagen gick till att snabbt orientera mig mig i staden och till en snabbrond på sjukhuset där jag nu som ensam kirurg skall ansvara för vården sju veckor framåt. Sjukhuset är överfullt, vissa sängar härbärgerar två patienter. Flertalet är unga män med krigsskador från det angränsande Somalia. Svårt infekterade öppna splitter-frakturer, amputerade extremiteter, brist på förbandsmaterial, brist på allt och framförallt på vatten. Det surrar i huvudet. Skall jag hitta vägen tillbaka till bostaden härifrån flygplatsen? Var ligger sjukhuset egentligen? Ensam, verkligen ensam!
